Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den ioniska tiden - Den ioniska vetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast ett, och en gud kan icke, såsom Hesiodos antog,
hava blivit född, ty den, som födes, är ju ej ständigt
varande. De helleniska gudarna äro skapelser av hellenerna
själva, av deras fantasi formade efter deras eget beläte.
Negern tänker sig sin gud såsom svart, trakern sin såsom
blåögd och rödhårig, och om hästar och oxar kunde måla,
skulle de säkerligen avbilda sina gudar såsom hästar och
oxar. På samma sätt ha grekerna på gudarna överfört sina
egna fel och brister, och i själva verket äro Homeros’ och
och Hesiodos’ gudar djupt osedliga.
Överhuvud uttala sig de ioniska filosoferna mycket
ringaktande om poeterna och deras ovetenskapliga synpunkter,
och redan nu intar således rationalismen samma ställning
till diktkonsten som under det franska upplysningstidevarvet.
Och detta är i själva verket fullt naturligt. För all
rationalism blir poesien blott fabler och lögner, och även den
poetiska formen framstår såsom ett oting, i varje fall såsom
en sämre och dunklare omskrivning av en sats, som kan
uttryckas klarare. Striden mellan les anciens et les modernes
är därför lika gammal som den högre kulturen.
Men 500-talet f. Kr. liknar också i ett annat avseende
1700-talet e. Kr. Rationalismen framkallade då ett bakslag
från mysticismen, och genom hela århundradet löpa dessa
båda rörelser såsom två parallella strömfåror. Så ock här.
Mot den nedrivande filosofien uppstod en reaktion, dels i de
orphiska mysterierna, dels i pythagoreismen, och först under
nästa period uppgå dessa båda motrörelser i en enhet. Ty
i den kritik av folkreligionen, som Xenophanes och hans
lärjungar, eleaterna, framställde, ligger onekligen en
förberedelse till Platons monoteism och idealism. Men i denna
ingår ock ett mystiskt element, som likaledes hade sina
förberedelser under den äldre perioden. Orphismen stammar från
Trakien och har också något ytterst ogrekiskt över sig.
I Hellas uppträder den först i Aten vid Peisistratos hov,
och dess missionär var en där omhuldad spåman Onomakritos,
som i flera dikter — falskeligen tillagda de mytiska Orpheus
och Musaios — utvecklade dess hemlighetsfulla läror.
Utgångspunkten för dessa var det nya rationalistiska släktets rädsla
för dödens fasor, och från dessa skulle nu Orpheus-mysteriernas
sakrament frälsa de invigde. Till dem hörde en mystisk
“gudaätning“ och vissa reningsceremonier. Orpheus själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
