Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Aiskhylos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dramatisk handling, men den första dramatiska karaktären.
Prometheus är människokärlekens heros och — dess martyr.
Från Zeus har han undansnillat elden och skänkt denna
kulturens främsta gåva åt människorna. Han har lärt dem
bergsbruk, boskapsskötsel, skrivkonst och läkedomskonst, han
har givit de olycklige det enda vapnet i tillvarons dystra
kamp: han har givit dem hoppet. Och till lön för allt
detta hade den avundsamme Zeus slagit honom i bojor!
Såsom stycket nu föreligger, gör det därför närmast intryck
av en ljungande protest mot Zeus’ orättfärdiga och tyranniska
världsstyrelse. Men detta har helt visst icke varit den
fromme Aiskhylos’ mening, och de båda följande tragedierna
inom trilogien skildrade säkerligen försoningen mellan Zeus
och den mäktige titanen. Av vissa antydningar att döma
tyckes Aiskhylos hava tänkt sig denna försoning såsom en
mystisk, om kristendomens försoningslära påminnande
satisfactio vicaria. Först då en gud iklätt sig Prometheus’ nöd
och i hans ställe nedstigit i Tartaros’ sollösa land, skulle
Prometheus’ lidande taga en ända, och detta synes Kheiron
hava gjort. Prometheus, som ensam kände hemligheten om
Zeusväldets undergång, tyckes frivilligt hava yppat denna
för Zeus och därigenom satt honom i stånd att rädda sitt
hotade välde. Men hur svårigheterna än må hava lösts,
står den bevarade tragedien dock för oss såsom en hänförd
hymn till den fria och goda viljan — denna goda vilja,
som är förmer än makt och välde och som är starkare än
varje kroppsligt lidande.
Den fjärde tragedien, De sju mot Thebe, där han lånat
ämnet från den så populära Thebe-sagan, betecknar ock ett
steg i mera dramatisk riktning. De föregående dramerna,
även Prometheus, hade varit övervägande lyriska. Här
däremot framträder det episka elementet såsom likaberättigat.
Men ännu förmår Aiskhylos ej att dramatiskt framställa
handlingen, utan låter denna till större delen berättas av en
budbärare, som skildrar, huru Polyneikes rycker an mot
Thebe och huru de båda bröderna fälla varandra. Men
dialogen intar här ett större rum än i de äldre dramerna.
Höjdpunkten även i rent tekniskt avseende betecknas av
Aiskhylos’ enda bevarade trilogi, Oresteia, som uppfördes
458, och här hava vi både en spännande handling och
fullt dramatiska karaktärer. Varje tragedi bildar ett för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
