Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Sophokles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smärta över att i sin broder se en dödsfiende, Klytaimestra
ingen över att ha mördat sin make, Orestes ingen, och
även Prometheus hade blott erfarit fysiska smärtor. Ajas
är den förste, som uppfyller denna betingelse för den tragiske
hjälten.
Även Antigone betecknar en dylik ny landvinning, och
först här finna vi en tragedi, som är byggd på kampen
mellan tvänne viljor. Antigone och Kreon representera var
för sig berättigade krav i det mänskliga livet, men krav,
som icke kunna förenas.
Ämnet är lånat från den gamla Thebe-sagan. Kreon,
som efter de båda fientliga brödernas fall blivit Thebes
härskare, befaller, att Polyneikes, som burit avog sköld mot
fädernestaden, skall kastas för hund och gam utan att erhålla
den begravning, som för greken var så viktig. Men Antigone,
de båda brödernas syster, vågar trotsa denna befallning och
jordar den fallne. Då hon sedan föres inför Kreon,
försvarar hon sin gärning därmed, att hon lytt Guds bud, som
dock står över mänsklig lag. Kreon, som strängt håller på
statens rätt, befaller då, att hon till straff skall levande
begravas, och hans son Haimon, Antigones trolovade, förmår
ej att ändra beslutet. Först den blinde siaren Teireisias
kommer honom genom sina hotelser att vackla. Men då är
det för sent. Antigone har själv burit hand på sitt liv,
Haimon har störtat sig på sitt svärd, och Kreons maka har
av sorg häröver självvilligt slutat sina dagar. Endast den
av olyckan förkrossade Kreon lever kvar.
I sin klara, överskådliga byggnad, där varje ny scen
logiskt utvecklar sig ur den föregående, har Antigone-tragedien
i alla tider stått såsom ett mönster, och den Sophokleiska
karaktärsteckningen framträder här i sin enastående, humana
skönhet. Aiskhylos’ karaktärer — där sådana funnos i hans
dramer — äro tecknade i några få och enkla drag utan
någon nyansering. Hos Sophokles äro de vida mera
sammansatta; Antigone är både viljestark och vek. Och detta
psykologiska intresse förmådde honom att skapa nya karaktärer,
som blott hade till uppgift att genom en kontrastverkan
ytterligare belysa hjältens själsliv — en metod, som vi
sedan skola återfinna hos Shakspere. Så ställer Sophokles
här mot Antigone å ena sidan den hårde Kreon och å den
andra den blott veka, jungfruliga systern Ismene.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
