Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Aristoteles’ lära om tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Ajas spelar styckets början framför Ajas’ tält, slutet vid
havsstranden, och hos Euripides växlar scenen ej sällan.
Tidens enhet var häller icke någon oeftergivlig fordran ens
hos Aristoteles, som blott påpekar lämpligheten av att
handlingen begränsas till ett solvarv. Men tragöderna själva
tyckas ej hava känt detta såsom någon ofrånkomlig fordran,
ehuru deras dramer, som blott framställde katastrofen, helt
naturligt krävde ett ganska begränsat tidsmått. Men i
Persai och Agamemnon kunna händelserna svårligen utspelas
under blott tjugofyra timmar, och Euripides tyckes nästan
medvetet vilja utsträcka tiden över det vanliga måttet. I
Herakleidai ha Herakles’ döttrar sökt skydd i Aten, en
härold fordrar deras utlämnande och förklarar krig, då detta
vägras. Därefter får man höra, att en argivisk här infallit
i Attika, och efter några mellanliggande händelser berättas,
att Hyllos hopsamlat en här, som ilat atenarne till hjälp,
därpå skildras slaget och till sist segern. Men händelser
av denna art kräva nog veckor i stället för timmar.
Återstår således blott handlingens enhet, som uttryckligen fordras
av Aristoteles och som även iakttages av Aiskhylos och
Sophokles. Men som vi sett var Euripides också här en
revolutionär. I det hela fogade sig dock även han efter
denna regel, vilken var naturlig för den grekiska tragedien.
Handlingen var, såsom vi sett, i de äldsta ytterst
obetydlig, och uppgiften var att göra den allt rikare och rikare.
Medeltidsdramat och det därur utvecklade Shakspere’ska
dramat hade en rakt motsatt uppgift. Detta drama hade
utvecklats ur den evangeliska berättelsen, ur legenden och
ur krönikan, dess utgångspunkt var episk och dess mål att
allt strängare begränsa handlingen. Och här var den antika
tragedien onekligen en god läromästare.
Men även den grekiska tragedien hade några episka
rester, som sedan fingo stor betydelse för det moderna
antikiserande dramat. I följd av den grekiska tragediens
härstamning ur en förening av attisk rhapsodi och dorisk
körsång intog berättelsen, särskilt hos de äldre
tragöderna, ett betydande rum, och de föredrogo att episkt skildra
en händelse framför att framställa den på scenen inför
åskådarnes ögon (t. ex. slaget vid Salamis i Persai, Eteokles’
och Polyneikes’ strid i Do sju mot Thebe). Budbäraren
blev därför en mycket viktig roll i en antik tragedi, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
