Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till folkreligionen. Mot denna ställde han sig aldrig
fientlig, såsom Xenophanes, utan fogade sig villigt i alla yttre
bruk. Men bakom folkreligionens gudar spårar han dock
en enda Gud, ehuru han å den andra sidan anser omöjligt
för människoanden att i denna punkt nå fram till någon
klarhet. I olikhet mot den kristne religionsstiftaren
fordrade han således aldrig någon tro av sina efterföljare, blott
det outsläckliga begäret efter sanning. Sokrates grundade
därför aldrig någon ny religion, men väl kan vetenskapen
sägas leda sina anor tillbaka till hans fordran på en
förutsättningslös prövning av allt.
Olikheterna voro därför större än likheterna. Sokrates
förblev alltid människan, låt vara i dennas mest ideala gestalt,
under det att hans israelitiska motsvarighet i varje fall i den
senare traditionen förvandlades till en gud, som blott antagit
mänsklig lekamen, och den senares etik var till det
väsentliga grundad på religionen, under det att Sokrates förfäktade
en moral, som var oberoende av all tro. Ännu en
betydande olikhet låg däri, att Jesus såsom son av ett
underkuvat folk ej hyste något intresse för statslivet, under det
att Sokrates mycket starkt kände sina förpliktelser såsom
borgare i ett samhälle. Hela hans verksamhet hade i bästa
mening ett politiskt syfte: att skapa en idealstat med visa
och redliga medborgare, ehuru han å den andra sidan ansåg
tröstlöst, t. o. m. för moralen skadligt att ingripa i dagens
partitvister: det demokratiska statsskicket var för honom
blott en annan form av despoti, massans i stället för den
enskilde tyrannens.
Såsom tänkare ställde han sig liksom sofisterna oberoende
av all tradition, och likaledes tog han upp den eleatiska
och sofistiska metoden att allt skarpare pressa begreppen,
men blott i syfte att ur motsägelserna komma fram till
något fast och bestående. Därvid uppträdde han icke
såsom en “sophos“ eller vis, som själv satt inne med
sanningen, utan blott såsomen “philosophes“, en vishetsälskare,
som sökte efter sanningen. Han var därför ej såsom
sofisterna en lärare, utan en spörjare, som själv trevade efter
vishet.
Samtidigt med det att sofisterna förkunnade alla omdömens
subjektivitet, uppträdde de med anspråk på att bibringa
sina lärjungar riktigare meningar än dem, de förut hyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
