Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dikterna sagor och myter om grundläggningen av olika
städer, om vissa berömda ätters stamträd o. s. v.
Logographernas arbeten finnas ej kvar, men det är
tydligt, att Herodotos’ Historia är en efter mera kolossal
måttstock gjord framställning i samma stil. Den är
egentligen blott en följd av sagor — om Gyges, om Kroisos,
om Rhampsenit (världens äldsta mästertjuvsaga) —
nedskrivna med en älskvärd, ungdomlig berättarglädje, och
genom dem har Herodotos indirekt blivit mönstret för alla
tiders äldste historieskrivare. Frånser man Saxos retorik,
som blott berodde på den dåliga smaken hos medeltidens
lärde och icke var ett uttryck för hans egen naturell, är
Saxo nordens Herodotos, vilken liksom den gamla ioniske
hävdatecknaren har sin glädje i att berätta det ena
märkvärdiga äventyret efter det andra. Snarast skulle man
därför kunna kalla Herodotos’ arbete för medelhavsfolkens
“sagohävder“, ty han har folksagans rent personliga syn
på alla de historiska företeelserna. Hans historia
uppfattades också nästan såsom en episk rhapsodi, och liksom dylika
föredrogos vid de stora attiska festerna, så uppläste
Herodotos 445 i Atens Odeion ett parti av sin historia och
erhöll därför enligt traditionen en belöning av tio talenter.
Även i själva kompositionen har han rönt intryck av
epiken, särskilt i de tal, som han låter de handlande hålla.
Exemplet är av vikt, ty dessa långa, av historikerna själva
komponerade tal blevo sedermera karaktäristiska för all antik
historieskrivning och, i anslutning till denna, även för
renässansens. Talen utveckla sig allt mer och mer, exempelvis
hos Livius, till verkliga retoriska praktstycken, och genom
dem fick antikens historieskrivning även efter Herodotos ett
tycke av dikt, nästan av historisk roman. Det är då av
ett visst intresse att fasthålla, att vi här utan tvivel hava en
rest av den episka diktningen, som var den vetenskapliga
historieskrivningens moder.
Herodotos ledde således den episka diktningen in i den
historiska forskningens strömfåra. Men denna utvecklade
sig underbart snabbt. Vetenskapligt sett förefaller det att
ligga århundraden mellan Herodotos och Thukydides, och
dock voro båda samtida; Thukydides föddes nämligen
omkring 460 och avled omkring 400, och hans ungdom inföll
således under Herodotos’ mannaålder. Men hos honom har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
