Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är väl omöjligt, men i varje fall har han bemödat sig
därom både i skildringen av atenarnes fiender, spartanerna,
och av det demokratiska partiet i Aten.
I sin uppfattning av historien är därför Thukydides den
mest moderne och mest vetenskaplige av antikens
hävdatecknare. Högt, om än icke lika högt, står han såsom, forskare.
Men då man i detta avseende bedömer honom, bör man
erinra sig de förhållanden, under vilka han arbetade. Hans
historia är strängt taget blott ett förarbete, som han aldrig
hann avsluta; han hinner nämligen ej längre än till 411,
och först efter hans död utgavs hans arbete, utan att han
fått omarbeta det med hänsyn till de händelser, som timat
efter det att han nedskrivit det ifrågavarande partiet i sina
memoarer — ty så kunna vi med en viss rätt kalla denna
framställning av samtidens historia, i vilken han själv
personligen ingripit. I de senare tilldragelsernas ljus skulle han
kanske hava betraktat dem på ett annat sätt. Planen till
sitt arbete utkastade han antagligen kort efter det
peloponnesiska krigets utbrott, men 424 blev han landsförvisad
från Aten och fick ej återkomma förr än 404. Mellantiden
tillbringade han dels på sina gods i Thrakien, där han
förmodligen nedskrev det mesta, dels på resor, som så till vida
voro honom till stor nytta, att han därunder från olika
grekiska städer fick både nya fakta och nya synpunkter.
Men under hela denna tid var han urståndsatt att begagna
de atenska arkiven, som tydligen för en historieskrivare av
denna art skulle hava blivit en huvudkälla. Dessa
handlingar kunde han, i stort sett, först efter 404 börja studera,
men kort därefter ryckte döden pennan ur hans hand, och
han fick därför aldrig tillgodogöra sig dessa handlingar så,
som han säkerligen önskat.
Thukydides’ vetenskaplighet röjer sig ock i ämnets stränga
begränsning; det är blott själva krigets historia han vill
skildra, och av den inre politiken tar han blott upp så
mycket, som därmed har sammanhang. Kulturens historia
utesluter han alldeles. Däremot har han från Herodotos
upptagit talen, som han lägger i de handlandes mun — ett
dylikt är Perikles’ berömda åminnelsetal över de fallne.
Han erkänner oförbehållsamt, att de icke äro autentiska.
Men han har sökt återgiva tankegången, vare sig han själv
hört talet eller fått höra det genom andras berättelse. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
