Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den israelitiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett evigt liv i paradiset eller i det himmelska Jerusalem,
under det att de ogudaktige kastas ned i Hinnom, där
de och de onde andarne brännas vid en evig eld. Den
gamla jorden förtäres antingen av eld eller av en ny
syndaflod och en ny uppstår, på vilken blott rättfärdiga
skola bo.
Som man märker är detta en alldeles ny framtidsbild.
Jahves dag hade för det forna Israel mynnat ut i en judisk
seger. Nu riktas blicken på tillvaron bortom jordelivet.
Motsatsen var förut mellan Israel och hednafolken; nu är
den — rent hellenistiskt — mellan goda och onda. Icke
ens profeterna hade känt någon annan odödlighet än den
dystra skuggtillvaron i Scheol. Nu blir denna blott ett
övergångsstadium och utbytes efter detta av ett paradis eller
ett helvete. Och till sist Messias! För de första
landsflyktingarna i Babylon hade han varit en judisk
Davidsättling, som skulle återupprätta det fallna judariket. Nu
har han förvandlats till ett mystiskt, andligt väsen,
“urmänniskan“, som håller dom över hela människosläktet. Att
detta nya föreställningssätt stammar från Persien är ytterst
sannolikt. Enligt persisk tro fylldes den nuvarande
världsperioden av en kamp mellan Ahura Mazda och Angra
Mainyu i spetsen för härar av goda och onda andar. Vid
denna världsperiods slut födes Saoshyant, världens frälsare,
av en jungfru, de döda uppstå och dömas, jorden
förtäres av eld, Ahura Mazda besegrar de onda andarne
och en ny jord uppstår. Den odödlighetstro, som nu till
sist mot judendomens slut bryter fram, motsvarade likväl
dess djupaste religiösa behov, och även denna
odödlighetstro hade sin motsvarighet inom hellenismen, framför allt i
Platons lära.
Dessa starka brytningar mellan olika åskådningssätt spegla
sig mycket kraftigt inom litteraturen, som nu, åtminstone
vad diktformerna beträffar, blir rikare än under någon
föregående period. Vi möta här en bukolisk diktning — Höga
Visan — som i motsats mot Theokritos’ idyller är äkta,
oförfalskad folkpoesi, vi möta ett drama, Job, som hör till
världslitteraturens mäktigaste skapelser, spår till en rik, men
till stor del förlorad episk diktning, en samling poetiska
vishetsläror, av vilka åtminstone en, Kohelet, är ett
verkligt stort diktverk, en följd av prosaromaner, av vilka några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
