Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Tiden före revolutionen - Den äldsta litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom den grekiska och vars egentliga kännemärke var, att
versraden sönderföll i tvänne, av en skarp cæsur skilda
hälfter med tre taktdelar i varje, den förra vanligen med
stigande, den senare med fallande takt. Denna skolbok —
Odysia, som den hette på latin — är tyvärr förlorad så
när som på några alldeles obetydliga fragment, men
betecknar dock romarnes första försök inom den episka poesien.
Livius Andronicus, som trots den alldeles illiterata
omgivningen tyckes hava haft en viss litterär ärelystnad, sökte
ock att lägga grunden till en romersk lyrisk och dramatisk
poesi. Då romarne 240 med en stor fest ville fira det
första puniska krigets lyckliga slut, förmådde han de
maktägande att enligt hellenistiskt bruk därvid uppföra
skådespel, och så översatte han för festen en tragedi och en
komedi, som även uppfördes — de första sceniska
föreställningarna i Rom. För en annan fest, år 207, då han
bör hava varit tämligen till åren, skrev han slutligen en
körsång, som avsjöngs av 27 romerska jungfrur —
förmodligen en översättning av något grekiskt parthenion.
Men ehuru den gamle skolmästaren således väl blott var
översättare, har han dock hedern av att hava lagt grunden
till den romerska litteraturen.
Mera självständig var hans samtida och närmaste
efterföljare Gnæus Nævius från det starkt helleniserade
Campanien, mest bekant för sin dikt Bellum Punicum, som
tyckes hava varit ett slags mellanting mellan ett homeriskt
epos och en versifierad krönika; den handlade ju om det
nyss avslutade puniska kriget. Men i detta låter han efter
grekisk förebild gudarne ingripa, och de två första böckerna
ägnade han åt en sagohistoria, som han med några
förändringar lånade från de sicilianska grekerna. Hos Homeros
härskar Aineias över de trojaner, som efter stadens fall
stannat kvar på platsen, men i den senare traditionen
förvandlades han till en ny Odyssevs, som på sina irrfärder
kommer till Italien, och hos den förut i förbigående nämnde
historieskrivaren Timaios sättes han i förbindelse med den
karthagiska sagodrottningen Dido och göres till Roms
grundläggare. Det var denna — alls icke romerska folktradition —
utan lärda sicilianska kvasihistoria, som Nævius nu tog upp.
Den vänder sedan igen hos Ennius och Vergilius, och från
den sistnämnde gick den över till medeltidens alla folk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
