Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Tiden före revolutionen - Den äldsta litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som efter denna förebild skaffade sig trojanska anor —
frankerna stammade från Priamus’ son Francus, britterna
från Eneasättlingen Brutus, och t. o. m. de nordiska asarna
förklaras i inledningen till Eddan i själva verket vara
Asiamän från Troja. Uppslaget fick således ganska vittgående
följder.
Även den tredje romerska författaren, Quintus Ennius,
var liksom Livius Andronicus bördig från trakten av Tarent
och således snarare grek än romare. Av hans stora epos,
Annales, finnas tämligen betydande fragment. I formen
ansluter det sig till det homeriska epos och har även
upptagit dess versform, hexametern, som Ennius har äran av
att hava infört i Rom. Men liksom Bellum Punicum är
det i verkligheten blott en krönika, i vilken Roms senaste
krig skildras och skildras på ett sätt, som ganska mycket
erinrar om de italienska humanisternas latinska hjältedikter.
Annales är nämligen lika mycket en samling av panegyriker
över de stormän, hos vilka Ennius ville ställa sig in och
vilkas bragder han därför förhärligade. Utan mönster tyckes
han ej heller hava varit i detta fall, ty flera liknande
hellenistiska panegyriker i episk form omtalas.
Mera självständig förefaller den fjärde och yngste av
dessa äldsta romerska författare, C. Lucilius, hava varit.
Han stammade visserligen från Campanien, men tillhörde
på mödernet en förnäm romersk släkt och kunde således
såsom en jämnlike umgås med de romerska aristokraterna.
Sina dikter, som han sammanförde i trettio böcker, kallade
han Saturæ, och genom dem ansågs han vara den romerska
satirens grundläggare. Tyvärr äro de förlorade, och de
ganska talrika fragmenten — vid pass 1,200 verser — äro
så osammanhängande, att de ej kunna giva oss någon klar
föreställning om hans skaldskap. Med saturæ hade Ennius,
som redan före Lucilius skrivit dylika dikter, antagligen
menat detsamma, som romarne sedan kallade silvæ eller
dikter av ett blandat innehåll och på växlande meter —
inom kulten betydde satura en med olika offergåvor fylld
skål — och detta satura, som är ett latinskt ord, har
möjligen blott en tillfällig likhet med de förut omtalade
dramatiska saturæ, vilkas namn sannolikt var en latinisering av det
grekiska satyroi (satyrspel). Från Ennius upptog Lucilius
namnet satura, ehuru nu i den speciella betydelsen av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
