Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Tiden före revolutionen - Den äldsta litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satirisk dikt. Men detta diktslag, som romarne själva
ansågo såsom nationellt romerskt, var nog i huvudsak ett lån
från grekerna, som också kände den satiriska genren. En
mästare i denna ansågs den kyniske filosofen Menippos vara,
och ehuru hans arbeten äro förlorade, känna vi dem dock
någorlunda genom Lukianos’ efterbildningar. Men även om
den romerska satir, som Lucilius ansågs hava skapat och som
Horatius vidare utbildade, hade grekiska anor såsom nästan
allt romerskt, utvecklades denna samhällskritik dock vida
kraftigare hos de energiska romarne än hos hellenismens
greker. Och Lucilius tyckes hava varit en vida mera
betydande skald än hans osjälvständiga föregångare.
Alla dessa författare äro dock föga mer än namn, och
från tiden före 100 hava vi blott kvar två skalders arbeten
— egendomligt nog komedier d. v. s. dikter av en art, som
sedan knappt odlades inom den romerska poesien. Dessa
författare voro Plautus och Terentius, och på samma gång
de visa, huru ytterst osjälvständiga romarne ännu voro, äro
de i litteraturhistoriskt avseende mycket betydande, ty det
var genom dem, som den nyattiska komedien övergick till
eftervärlden.
Dramat hade införts genom Livius Andronicus, men i
Rom blev detta något helt annat, än det varit i Aten.
Det blev där blott ett folknöje eller kanske riktigare ett
politiskt agitationsmedel, och tack vare detta syfte
förvandlades tragedien snart till ett slags dekorations- och
kostymeringsupptåg i samma stil som de moderna varietéernas
och hippodromernas, under det att komedien sjönk ned till
fars.
Tragedien infördes, såsom nyss nämndes, av Livius
Andronicus, och hans nu förlorade stycken voro förmodligen
blott förgrovade översättningar från grekiskan. Mera
självständig var, som det förefaller, hans efterföljare Gnæus
Nævius, vilken dessutom skrev tragedier med romerska
ämnen, dels lånade från den romerska sagan, dels — vilket
är mera egendomligt — från den samtida romerska
historien; ett stycke förhärligade nämligen en seger, som helt
nyligen vunnits över kelterna, och ett dylikt stycke kan
väl ej hava varit något annat än en bataljmålning med
granna dräkter o. s. v. eller med andra ord: en ren
hippodromföreställning. Emellertid kom man numera att skilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
