Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Revolutionstiden - Cicero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig hans ärelystnad ej högre än till att för en romersk
läsekrets popularisera grekisk filosofi. Och även häri var han
den förste, ty före honom hade ingen romare försökt sig
som filosofisk författare — Lucretius är ju ungefär
samtidig och var då knappt känd. Uppgiften var således
mindre att bryta några nya banor för tanken än att sätta
romaine in i grekisk tankegång.
Inom kunskapsteorien bekände Cicero sig till den nya
akademien, men vågade ej hålla på dess universella
skepticism, utan antog dock ett medfött sinne för det sanna,
som åtminstone praktiskt sett kunde leda den sökande till
sannolikhet. Men dessa teoretiska frågor intresserade honom
och hans samtid föga, och huvudvikten lade han på det
praktiska livet. Såsom praktisk filosof anslöt han sig i det
hela till stoicismen, men med för honom karaktäristiska
modifikationer. Han var alldeles för bildad och hade för
gott huvud att likt den yngre Cato förfalla till något
skolmästaraktigt stoiskt “läseri“, och det sträva stoiska
pliktbegreppet tilltalade honom mycket litet. Stoicismen fick
därför hos honom en mera estetisk läggning, och detta visar
sig ock i formen. Ty för de flesta av sina filosofiska
skrifter återupptog han den platonska dialogen, som genom
den peripatetiska skolan kommit ur bruk och fått vika för
den lärt utredande avhandlingen. Och även om han på
långa vägar ej nådde upp till föregångaren, har hans
framställning genom denna förebild dock fått ett drag av “kultur“,
som förträffligt passar hop med Ciceros livsåskådning. Redan
hos honom märker man den religiösa underströmning, som
sedan — hos de yngre romerska stoikerna — blir allt
starkare, så att stoicismen slutligen kommer kristendomen mycket
nära. Högst står Cicero dock i några essayer, såsom den
vackra De senectute, där han blott framlägger åldringens
älskvärda syn på det liv, som vållat honom själv så många
sorger och missräkningar, och att denna världsvishet icke
blott var ett konversationsämne för den gamle, visade han
i gärning. I sina Disputationes Tusculanenses hade han
utförligt sökt vederlägga människornas fruktan för döden, och
så vek han än var, förstod han dock att dö såsom en hjälte
— lugn och utan alla teatraliska later, såsom den verkligt
vise, han i sina skrifter förhärligat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
