Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den hellenistiska tiden
- Den romerska litteraturen före Augustus
- Revolutionstiden
- Lucretius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LUCRETIUS
Lucretius’ stora dikt, De rerum natura, är nästan “a deed
without a name“, ty ehuru dess författare måhända var
Roms störste skald, känna vi så gott som intet om hans
biografi. Av diktens stolta klang ana vi väl, att T.
Lucretius Carus tillhört Lucretiernas aristokratiska ätt, men säkert
är detta icke. Vi veta blott, att han levat under
revolutionstiden och att hans dikt ännu var outgiven och ej
alldeles fullbordad, då han avled, troligen år 55. Den utgavs
sedan av Cicero.
De rerum natura är en lärodikt, och tanken på en dylik
hade Lucretius väl fått från den alexandrinska poesien. Men
De rerum natura är minst av allt någon torr lärdomsprodukt
såsom Aratos’ vid denna tid också till latin översatta
Phainomena, utan en dikt, som bränner och sjuder av lidelse
och är fylld av ett högstämt, medryckande patos. Den lära,
Lucretius förkunnar, är Epikuros’ filosofi, som här framträder
såsom ett materialismens och ateismens heliga evangelium.
Efter en invokation till Venus, ej folktrons gudinna, utan
naturens egen eviga, oförstörbara livskraft, övergår han till
en högstämd hyllning åt den man, som “först lyfte
dödliga ögon trotsigt mot gudarne upp och djärvdes bjuda dem
spetsen“, utan att frukta åskans mullrande hot eller himlens
viggar. Denne man var Epikuros, som befriat
mänskligheten från vidskepelsens mara, från fruktan för gudar och
dödens fasor. Och därifrån övergår han att utveckla dennes
atomlära, skildrar, huru världar uppstå och förgås genom
atomernas blinda lek, och vänder sig sedan mot den falska
tron på själens odödlighet och mot “den eländiga lusten att
leva“. Det ljuva är tvärtom förintelsens eviga, drömlösa
slummer, att lämna detta liv, där allt ständigt vrider sig i
samma kretsar och där “ej smides en fröjd, om också vår
ålder förlängdes“.
Därefter följer en skildring av jordens och människans
utvecklingshistoria, en skildring, som ofta i ändrad gestalt
möter oss i 1700-talets dikt. Naken, utan bostad, utan
kännedom om elden levde urmänniskan i skogarnes skygd,
livnärande sig av vilddjurens kött och med våldtäkt
tillfredsställande sin kärlek, men lycklig, utan fruktan för döden
och gudarne. Så kom kulturen — människan lärde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:08 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/1/0243.html
