Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Revolutionstiden - Lucretius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruket av elden och av talets konst, grundade städer och
skrev lagar. Men därmed följde ock religionen, fasan för
döden och rädslan för gudarne. Det var dessa
vanföreställningar, som nu skulle skingras genom kännedomen om
naturens blottade väsen.
Ehuru fylld av det mest glödande hat mot all gudstro,
är denna dikt dock snarast ett religiöst epos och antikens
enda. Ty den hänförelse, som ljuder genom hela dikten,
har dock den religiösa trons äkta klang, materialismen är
för Lucretius ej blott en vetenskaplig åsikt, utan snarare
en bekännelse, som han lidelsefullt omfattar och till vilken
han vill omvända hela mänskligheten. Det är betecknande,
att denna religiösa diktning blott framträder i hellenismens
utkanter — i Israel och Rom — och den pessimism, som
här kommer fram, erinrar icke så litet om den, som vi
redan mött i Kohelet. I bägge fallen är det disharmonien
mellan de nationella och de hellenistiska föreställningssätten,
som utlöst sig i en liknande mörk världsåskådning.
Både den didaktiska formen och det filosofiska innehållet
äro lånade från grekerna. Och dock är De rerum natura
till sitt egentliga väsen en romersk dikt, i främsta rummet
ett uttryck för romerskt lynne. För Epikuros hade
atomläran blott varit en bisak, och idealet var för honom den
finbildade njutningsmänniskan, som ej oroas av hopens
vanföreställningar eller av statslivets missräkningar och faror.
För detta overksamma, lidelsefria njutningsliv står Lucretius
fullkomligt oförstående, och ehuru Epikuros’ lärjunge har
han fortfarande förblivit en handlingskraftig romare, som
snarast föraktar veklig njutning och framför allt vill erövra
världen för sin materialism. Denna är för honom
huvudsaken och den epikureiska etiken en bisak — ty på lyckan
trodde han över huvud icke. Den ene var resignationens
man, den andre en son till det stolta, världserövrande Rom.
De rerum natura erinrar i mycket om 1700-talet — samma
förbittrade hat mot religion, fördomar, vidskepelse och
vantro, samma naiva tro på upplysningens makt, delvis också
samma materialism, ehuru å den andra sidan 1700-talets
forskning gick ut på att finna lagbundenheten i universum,
under det att Epikuros’ och Lucretius’ värld behärskades
av slumpen, slutligen hans teori om mänsklighetens urhistoria,
som så skarpt kontrasterar mot den bibliska paradissagan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
