Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Revolutionstiden - Catullus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antagligen började han med översättningar och
efterbildningar av några alexandrinska epyllier — en samling
översättningar från Kallimakhos är förlorad, men andra finnas
kvar, såsom den förut omtalade dikten Berenikes hår. Om
originaliteten av andra av hans epyllier, såsom Attis samt
Thetis’ och Peleus’ bröllop, äro meningarna delade. Möjligen
äro också de blott översättningar, möjligen mera
självständiga efterbildningar. Men dessa dikter hava endast
betydelse såsom formövningar och såsom vittnesbörd om, att
romarne redan nu i stilistisk konst nått upp till sina
läromästare.
Men Catullus var nog poet att ej begränsa sig till dessa
förebilder, utan vände sig ock, i detta fall Horatius’
föregångare, till den äkta grekiska lyriken: till Sappho, och en
bland den romerska litteraturens vackraste dikter, den
härliga bröllopssången: Vesper adest juvenes är troligen en
översättning från den lesbiska skaldinnan. Denna förebild
hade han ock för några rent romerska dikter såsom det
vackra epithalamiet vid Manlius Torquatus’ bröllop, och
genom dem fick världen åter en lyrisk diktning, väl ej lika
äkta och ursprunglig som den aioliska, men dock av en
betagande skönhet.
Den fullt originella klangen kommer dock först fram i
några andra dikter, som skapats av ögonblickets stämning
och där Catullus utan att känna sig bunden av några
förebilder givit ett uttryck åt sitt eget själsliv. Dessa dikter
beröra hans förhållande till den gamle Metellus Celers maka,
den vackra, begåvade, men fullständigt depraverade Clodia.
Då Catullus lärde känna henne, var hon ej längre ung och
hade före honom redan haft flere älskare. Dem emellan
uppstod nu ett kärleksförhållande, å den unge poetens sida
uppburet av en rasande lidelse. Men brytningar inträdde,
Clodia tog sig andra älskare, det gamla förhållandet
återknöts väl nödtorftigt, och Catullus började att allt mer
förakta den kvinna, ur vars omfamningar han dock ej kunde
slita sig lös, som han på samma gång smädade och älskade.
Det är denna kärlekssaga, som återspeglar sig i den så att
säga poetiska dagbok han efterlämnat och vars innehåll han
sammanfattat i sitt underbart målande distikhon:
Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.
Nescio, sed fieri sentio et excrucior.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
