Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Revolutionstiden - Catullus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta var dock något nytt, även om tusentals andra
sedan följt Catullus i spåren. Äktenskapsbrottet hade icke
berörts inom den grekiska diktningen. För greken var
erotiken begränsad till hetärlivet, och den gifta kvinnan
tillhörde blott hans “harem“. Den nyattiska komedien hade
därför aldrig upptagit ett dylikt motiv, och om det än någon
gång — såsom i Phaidra — behandlats inom tragedien,
hade det snarast varit såsom en saga från forntiden. Ej
heller tyckes den grekiska lyriken hava känt detta motiv,
som nu med Catullus infördes i världslitteraturen.
Den brännande sensuella lidelsen i dessa dikter var ock
något nytt, möjligen hos Catullus beroende på hans keltiska
härstamning, ty inom den romerska poesien återfinnes den
blott hos Propertius, under det att denna sensualism
behärskar hela den franska poesien. Den lesbiska lyriken
hade väl — så vitt vi av de obetydliga resterna kunna
döma — varit fylld av naturlivets friska sinnlighet, men
Catullus’ lidelse är av en annan art. Den träder fram mot
en bakgrund av överförfinad kultur, har över sig något
osunt, t. o. m. en omedveten känsla av synd, och man
kan säga, att det snarast är denna brytning, som giver
Catullus’ erotik dess egendomliga bouquet. Men i varje
fall — här hava vi inga lärda alexandrinska stilövningar,
utan en romersk verklighetsmänniskas kraftiga, rent brutala
själsliv, ett varmblodigt uttryck för revolutionstidens
brännande njutningstörst och dess febrila begär att utnyttja
det korta ögonblick, som föregår döden och förintelsen.
Allt detta har sammanpressats i den klassiska dikt, han
ägnat sin Lesbia — det namn, under vilket Clodia gick i
hans sånger:
Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska
och ej akta en vitten värdigt
allt vad knarriga gubbar därom glunka.
Solar kunna gå ned och komma åter.
Vi, när dagen är slut en gång, den korta,
måste sova en enda natt för evigt.
Griv mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusen igen och än ett hundra.
Sist, när tusenden hopats, låt oss blanda
så dem samman, att summan ej kan nämnas,
och att ingen oss avundsjuk kan skada,
se’n om kyssarnes mängd han kunskap vunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
