Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Horatius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilken han sedan bekände sig, inhämtade han i huvudsak
under dessa studieår. Sin egentliga tid ägnade han dock
åt sällskapslivet, där hans naturliga kvickhet och
älskvärdhet förskaffade honom en ställning, som visar, att man för
dessa egenskaper glömt hans låga börd. Hans nya
aristokratiska umgänge höll emellertid på att bliva hans olycka.
Då Brutus kom till Aten att värva och alla de unga
studenterna rycktes med av ivern att kämpa för Roms
“frihet“, lät även den sedan så skeptiske Horatius sig lockas
med, blev t. o. m. tribunus militum och deltog såsom
sådan i slaget vid Philippi. Där ändades emellertid hans
korta krigarbana. Klokt nog kastade han sin sköld och
flydde, men undgick icke alla obehag. Större delen av
hans väl ej vidare stora förmögenhet blev indragen, och
för den lilla återstoden köpte han sig en obetydlig
skrivarsyssla i Rom. Framtidsdrömmarna voro således ohjälpligt
krossade, men ett hade Horatius dock vunnit: en visserligen
dyrköpt världserfarenhet, särskilt erfarenheten av det
vanskliga i allt politiskt partitagande.
Ett uttryck för det missmod, som vid denna tid fyllde
honom, har man i de Iambi eller epoder, som han nu
diktade. De äldre äro ganska simpla och ej vidare
självständiga, utan med all sannolikhet imitationer efter
Arkhilokhos. Men genom dem blev han dock bekant. Vergilius
introducerade honom hos Mæcenas, och ju mera denne lärde
känna honom, dess mera fäste han sig vid den godmodige,
kvicke och älskvärde skalden, som från att vara blott en
litterär skyddsling bland många nästan blev den mäktige
aristokratens vän. Tack vare Mæcenas kunde Horatius nu
taga avsked från sin skrivarsyssla; i den sabinska
bärgsbygden, ej långt från Tivoli, fick han av Mæcenas en liten
villa, och nu kunde han utan att besväras av några
bekymmer odelat ägna sig åt sitt skaldskap och ett kanske
lika angenämt dolce far niente. Han hade ock den lyckan
att endast några få månader överleva sin vän och
välgörare. Både han och Mæcenas slutade sina dagar år 8
f. K.
Horatius’ äldsta dikter äro, såsom nyss nämndes, hans
epoder, men i dessa kommer ännu icke hans egen naturell
fram. Han hade icke Arkhilokhos’ lidelsefulla temperament,
och hans smädedikter äro snarast vulgära. Men i ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
