Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Horatius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av de yngsta hava vi dock något av den verklige Horatius’
godmodiga humor, särskilt i den så ofta efterbildade Beatus
ille quil procul negotiis, vilken som bekant går igen också i
den svenska, från tyskan översatta renässansdikt, som man
fordom med orätt tillskrev Erik XIV: Väl den, som vitt från
höga klippor. Epoden är troligtvis ett harmlöst skämt med
Georgicas författare. Dikten prisar den lycklig, som fri från
det jäktande stadslivet får njuta av den enkla landsbygdens
alla behag, vilka förföriskt utmålas med samma hänförelse som
i Georgica. Men så avslutas denna panegyrik över
lantlivet med ett oväntat postscriptum: “När ockraren Alfius
hade yttrat dessa ord i tanke att ofördröjligen bliva lantbo,
drev han den femtonde in alla sina fordringar för att den
nästkommande första åter borga ut dem“ —
natursvärmeriet avslöjar sig således såsom ett litet procentarknep: och
i denna något malitiösa udd känna vi igen den verklige
Horatius.
Emellertid hade han, när han skrev denna epod, redan
skapat sig en annan mera personlig diktform, i satirerna.
Men ännu en gång återvände han, säkerligen på Mæcenas’
uppmaning till de grekiska förebilderna. Romarne hade ju
den naturliga ärelystnaden att vilja skapa en nationell
litteratur i anslutning till den grekiska. I Vergilius hade
man redan en Hesiodos, och i hans under arbete varande
Æneis väntade man sig en ny Iliad. Men platsen såsom
en romersk Alkaios stod ännu obesatt, ty Catullus’
smådikter voro få och i metriskt avseende ej vidare konstfulla.
Det var därför naturligt, att Horatius, som redan imiterat
Arkhilokhos, skulle få uppmaningar att efterbilda också
Alkaios, och uppgiften att göra den äldste grekiske lyrikern
bekant för ett romerskt publicum hade onekligen för honom
något tilltalande. Visserligen var han icke lyriker till sin
naturell, han saknade Catullus’ stormande lidelse och var
snarast en skeptiker; ej häller ägde han grekens lätta
fantasi, utan var realist och iakttagare. Men å den andra
sidan hade han en ytterst fin formkänsla, och antagligen
var det denna, som bestämde honom att försöka sig på
uppgiften. År 23 överlämnade han till Augustus de tre
första böckerna av sina oden, på vilka han troligen arbetat
sedan år 30, då han avslutade satirerna.
Att det formella intresset varit det ledande, framgår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
