Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Horatius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan av den första boken, som ger oss en provkarta på
den grekiska lyrikens alla olika metra. Likaså är det
numera ganska säkert, att majoriteten av dessa oden blott är
översättningar och bearbetningar av aioliska förebilder, och
dessa kunna ganska lätt skiljas från de självständiga, till
vilka vi strax skola återkomma. För flera av
efterbildningarna hava vi fragment av originalen i behåll, såsom till
den tjusande Videsne ut alta stet nive candidum Soracte,
som tyckes vara en ren översättning från Alkaios. Andra
hänvisa både geografiskt och historiskt på 600-talets Lesbos,
såsom när i dem talas om den trakiska vinden, om
cycladernas stormar, om mediska kroksablar, om persernas lyx,
om trakernas dryckesorgier m. m. Namnen i dessa oden
äro undantagslöst grekiska, och tack vare de många
förebilderna uppträda här närmare ett tjog olika älskarinnor:
Lalage, Pyrrha, Lyde m. fl., men anmärkningsvärt nog icke
den, som man vet att Horatius verkligen haft eller Cinara.
Likaså är den naturkänsla, som här kommer fram, den
grekiska, hellenens graciösa fantasi och hans böjelse att
ständigt antropomorfisera naturen. Men så osjälvständiga
dessa dikter än äro, stå de dock på ett högre plan än
Terentius’ omskrivningar av Menandros. Där gällde det
blott att återgiva innehållet; i dessa lyriska poem var
uppgiften att fånga själva stämningen, den poetiska charmen i
dikten, och detta har Horatius med en överlägsen konst
lyckats göra. Hans oden — den enda rena vislyriken inom
den romerska poesien — hava därför med rätta, när de
aioliska skaldernas verk gått förlorade, utgjort den
förnämsta antika förebilden för den nyare tidens lyriker.
Av en annan art äro de oden, som ej återgå till dessa
förebilder. Med de grekiska gudarna blanda sig här de
romerska bleka abstraktionerna Pax, Fides, Necessitas,
Fortuna. De religiösa dikterna, som i de grekiska odena blott
innehållit en berättelse, övergå här till verkliga böner, och
i dem anslår Horatius ofta en patriotisk ton, som ej finnes
i de grekiska, men som återger den augusteiska tidens
stämning.
Till denna första odesamling anslöt sig sedermera, år 13,
en fjärde bok av ungefär samma karaktär, och till den
stora sekularfesten år 17 författade Horatius såsom nu Roms
främste skald orden till den stora kör, som uppfördes under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
