Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Horatius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna fest, vars förlopp vi nu närmare lärt känna genom
en för icke länge sedan i Rom funnen inskrift. Detta
Carmen seculare, till vilken någon grekisk förebild ej fanns,
är det måhända mest typiska exemplet på romarnes egen
något kyliga och torra lyrik.
Men först i hans satirer och epistlar möta vi den
verklige Horatius. Med de förra började han antagligen redan
under epodtiden, men den äldsta samlingen utkom, först 35
eller 34, och de flesta satirerna i denna voro antagligen
skrivna kort förut; den andra samlingen följde troligtvis
år 30. Någon grekisk förebild hade Horatius här
lyckligtvis icke, och ej häller Lucilius, som ansågs såsom den
romerska satirens skapare, kunde bliva något egentligt
mönster för honom. Den frätande samhällskritik, som
tyckes hava utgjort den luciliska satirens väsen, låg mycket
litet för Horatius, som vid denna tid blivit grundligt botad
för sitt oförsiktiga politiska partitagande, och den gallsjuka
klanderlust, som vi möta i den senare romerska satiren,
hos Persius och Juvenalis, tilltalade ännu mindre en så
human personlighet som Horatius, vilken alls icke älskade
att såsom en skolmästare taga samtiden i upptuktelse.
Hans satirer äro däremot älskvärda kåserier över situationer,
för vilka han råkat ut, och det tilltalande i dem är för
det första den urbana författarpersonlighet, som här träder
oss till mötes, och för det andra den åskådlighet, med
vilken han målar den augusteiska tidens romare, som hos
Vergilius endast uppträtt i ideal förklädnad, såsom heroer
eller herdar. Här däremot se vi dem i deras
vardagsdräkt, vi följa med Horatius på en resa till Brundusium,
övernatta i ett smutsigt romerskt värdshus, lyssna till grälet
mellan skeppare och forbönder, eller ock bevittna vi en
revy av det brokiga livet på Via Sacra, deltaga i en
höggastronomisk middag o. s. v.
I den första samlingen hade satirerna haft formen av
ett slags monologer, i den andra äro de oftast dialoger,
och tack vare denna form kan Horatius här utveckla hela
sin lekfulla humor. Särskilt ypperlig är den sjunde satiren,
där skalden låter sin slav Davus begagna den talfrihet,
som under saturnalierna medgavs slavarne. Det porträtt,
som den oförsynte slyngeln här målar av sin herre, är icke
hållet “en beau“: Du — säger han — prisar jämt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
