Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Horatius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av den romerska litteraturens kanske mest sympatiska
personlighet, och denna bild fullständigas ytterligare av hans
sista arbete, Epistolæ, vars första bok utkom år 20. I viss
mån var det en ny diktform, han här skapade: det
versifierade brevet, en form för det lätta badinage, som sedan
— mera lärt och klumpigt — upptogs av renässansen och som
i 1700-talets Frankrike nådde sin fulländning. Innehållet
är ungefär detsamma som i satirerna. Men
världsåskådningen hade blivit en annan. Den unge Horatius hade ju så
litet som möjligt passat in i den augusteiska tidens
reformrörelse. För de höga patriotiska tonerna passade hans
poetiska instrument mycket litet, och hans äldsta dikter
hade varit allt annat än moraliska. Utan att vara någon
rucklare bekände han sig till Epikuros’ kvietistiska
njutningsfilosofi, och i religiöst avseende var han en skeptiker. Men
någon stark natur var han icke, och han kunde därför ej
undgå att ryckas med i den allmänna idéströmningen.
Särskilt tilltalades han naturligtvis av den samhällsfred, som
nu rådde; ett enkelt — om än kanske ej alldeles
sedesträngt — levnadssätt hade ständigt varit i hans smak,
och i sina efter satirerna skrivna romerska oden uppträdde
han också som den nya tidens officielle skald, såsom patriot,
moralist och religiös. Något direkt avfall var detta icke —
en hög sinekur, som Augustus erbjöd honom, avböjde han.
Men han hade onekligen fått en ändrad syn på tillvaron.
Någon direkt religionsfiende hade han aldrig varit, över
huvud taget icke någon teoretiker, och troende blev han ej
häller nu. Men han blev allvarligare än förr, och
epikureen började på gamla dagar att studera Platon.
Ungdomens lättsinne försvann med åren, och det är denne nye
Horatius, vi lära känna i epistlarna. Han är här den gamle,
men likväl en annan. Över hans skämt vilar nu en viss
sordin, bakom hans kåserier spåra vi ett osäkert, trevande
behov att finna livets mening, den förnöjsamhet, han alltid
predikat, får nu över sig en fläkt av nästan religiös
undergivenhet. Vi nöta ut oss — skriver han — “i gagnlös
ävlan. På skepp och fyrspann jaga vi efter lyckan. Men
det du söker är här, finnes i det oansenliga Ulubræ, blott
du själv icke saknar ett rent hjärta“. I en annan epistel
håller han en självrannsakan, som erbjuder ett visst
motstycke till den anklagelse, som Davus några år förut riktat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
