Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Ovidius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och i sitt nästa större arbete, Ars amatoria (eller Ars
amandi) återgick han till den värld, där han kände sig
mera hemmastadd. Arbetet — i tekniskt avseende
måhända Ovidius’ främsta — är närmast ett slags otuktens
pedagogik, ett försök att förena skolmästarens allvar med
satyrens grin, men genom sin systematiska form fick arbetet,
såsom vi sedan skola se, en viss betydelse för medeltidens
studier i “kärlekskonst“. I den första boken behandlar han
frågan, huru man skall förvärva en älskarinna, i den andra
svårigheten att bevara hennes trohet, och i den tredje givas
motsvarande lärdomar åt damerna. I sedlighetens intresse
anser sig visserligen Ovidius böra framhålla, att han blott
avser de lätta förbindelserna, ej äktenskapsbrottet. Men
förbehållet är blott ett sken, ty råden gälla lika mycket
gifta älskarinnor som hetärer. Det upprörande ligger dock
mindre häri än i själva ståndpunkten, som nästan är råare
än i de simplaste nyattiska komedierna. Dessa människor,
som här skildras såsom älskare och älskarinnor, äro i
grunden alldeles likgiltiga för varandra, kalla och själviska samt
blott betänkta på ögonblickets sinnliga njutning. I deras
förbindelser ingår icke ens ett sken av idealitet, utan allt
rör sig om de mest oförfalskade naturalia.
En fortsättning, som Ovidius utgav, Remedia amoris,
behandlade konsten att bliva dylika förbindelser kvitt och
höjer sig icke till någon högre ståndpunkt. Men Ovidius
måtte dock hava haft en känsla av, att han vågat sig för
långt, och hans cynism är här icke lika obesvärad som i
det äldre arbetet. Emellertid synes han hava fått en
varning, ty han övergav nu denna farliga väg och kastade
sig, liksom förut Propertius, på en halvt antikvariskt religiös
diktning, som han kunde förmoda vara mera i Augustus’
smak. Men innan han hunnit avsluta dessa arbeten —
Fasti och Metamorphoseon libri — träffades han av
världshärskarens hämnd. Denne var en sträng väktare av den
offentliga anständigheten, hade genom rigoristiska
äktenskapslagar sökt verka för sedlighetens stärkande och hade
även lyckats att göra litteraturen till ett språkrör för den
moraliska restauration, som han åsyftade. Men Ovidius
ensam tyckes ej hava senterat denna tendens, och berusad av
sina litterära framgångar hade han gått allt längre och
längre i sin obesvärade och omedvetna opposition. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
