Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Apokryfiska evangelier och romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
martyrens kval stegras till nästan grotesk överdrift, folksagor
och antika myter lånas för att giva det hela färg, och på
så sätt förvandlades den historiska relationen till en fritt
uppdiktad martyrroman — till sist uppdiktad även däri,
att hjälten själv ej hade någon historisk existens. Denna
diktning — kristenhetens första hjältesaga, i direkt
motsättning mot den hedniska — fortsatte därför, även efter
det att det ej längre fanns några martyrer, och efter samma
schablon tog medeltiden åter upp den för de nya martyrer,
som under missionen bland de barbariska hednafolken lidit
döden. Så äro legenderna om de svenska martyrerna Botvid,
Eskil och David förfärdigade efter samma klichéer.
En ytterligare fortsättning fick denna prosaepik i
helgonbiografierna, som inleddes av den bekante kyrkofadern
Athanasios’ skildring av den helige Antonios, den förste
mera berömde eremiten och samtida till Athanasios. Och i
Lausiakon av Palladios fick man, omkring 425, en hel
följd av dylika biografier över dessa ökenensamhetens
självplågande heroer, en skildring, som redan till hälften är
en eremitlivets roman. Detta Palladios’ arbete blev redan
under samma århundrade överflyttat till latin av Rufinus,
(Vitæ patrum), och åtnjöt under medeltiden en oerhörd
popularitet; genom Birgittas försorg blev det översatt på
fornsvenska.
På 400-talet var denna munkroman den kanske mest
omtyckta uppbyggeiseläsningen, och man har, icke
olämpligt, karaktäriserat den såsom en fornkristen Robinsonad.
Genom Hieronymus hade västerlandet redan på 300-talet
lärt känna den, och själv skrev den store kyrkofadern tre
dylika legender. Vi behöva blott läsa den äldsta, om den
helige Paulus av Thebe, för att få karaktären klar för oss.
Redan som ung flydde Paulus ut i den egyptiska öknen till
en håla, där han i fullkomlig ensamhet tillbringade nära
ett århundrade. Så får en annan ensling, den nyss
omtalade nittioårige Antonios, en drömuppenbarelse, att det i
öknen finnes en annan, ännu heligare man än han och
beslutar söka upp denne. På vägen har han flera
underbara äventyr, bl. a. med en satyr och en kentaur, kommer
slutligen fram till hålan, där de bägge åldringarna sedan
leva tillsammans, på ett underbart sätt livnärda av en korp,
som flyger till dem med bröd. Till sist avlider Paulus, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
