Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Hieronymus och Augustinus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelse spred sig till västerlandet, bl. a. genom de legender
om martyrer och eremiter, som han författade. Men
eremitlivet fick hos Hieronymus en ny skiftning. I Egypten och
Syrien hade eremiten skytt icke blott samhället, utan ock
den vetenskapliga forskningen. Hieronymus däremot
grundade i Bethlehem ett kloster, som snarast hade
vetenskapliga studier till uppgift, och även häri sökte han således
förena kristen världsåskådning med hellenisk kunskapstörst.
Och själv var han oavlåtligt verksam som författare. Hans
De viris illustribus är den första kristna litteraturhistoria
vi hava och jämte Eusebios’ likartade kyrkohistoria av
en enastående betydelse för vår kännedom om patristikens
tidsålder. Hans fortsättning av Eusebios’ Världshistoria var
ett av medeltidens mest studerade arbeten, likaså hans
brev, som giva oss så gripande inblickar i denna tids
själsliv, dess kamp mellan hednisk och kristen världsåskådning.
Samma övergångsställning intog hans yngre samtida,
Augustinus — den siste av antikens store författare, som
ännu äger något av dess anda, “kristendomens Platon“, och
tillika den, hos vilken vi förnimma den moderna tidens
första vingslag. Det var också mera än en tillfällighet, att
Augustinus var den antika författare, till vilken den äldsta
renässansen med Petrarca anknöt, den, med vilken den nya
tiden kände sig mest befryndad, just emedan han förenade
antik och modern världsåskådning på det sätt, som för
Petrarca framstod såsom idealet, och emedan denne hos
Augustinus återfann samma nästan sjukligt känsliga
subjektivism, som är det betecknande för den förste
renässansmannen. Men Augustinus inleder icke blott renässansen,
blir ej blott en bland förgrundsfigurerna i reformationen,
utan han behärskar hela medeltiden, både dess teologi och
dess historiska uppfattning, och särskilt är det två av hans
arbeten, som tryckt sin stämpel på hela årtusendet efter hans
död: hans Confessiones och hans Civitas Dei.
Det senare arbetet är den äldsta kristenhetens stora
politiska skrift, dess slutuppgörelse med det antika samhället.
För statslivet stod urkristendomen fullkomligt främmande,
kanske mer än någon annan religion, och till en del torde
detta sammanhänga därmed, att dess vagga stått i ett
underkuvat, politiskt rättslöst land. Det bekanta bibelspråket:
“Given kejsaren det kejsaren tillkommer och Gud det Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
