Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den byzantinska litteraturen - Den byzantinska protorenässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under den byzantinska litteraturens blomstringstid på
1100-talet skola vi även återfinna spåren av deras verksamhet.
Men vi kunna göra det redan nu. Just under denna tid,
850—1100, stodo skandinaverna i en mycket livlig
beröring med Byzans, där stora skaror av dem uppehöllo sig
dels såsom köpmän, dels såsom soldater i väringagardet.
Från denna tid stammar ock en hel följd av sagor, som
möta oss i Saxos omkring 1200 nedskrivna sagokrönika och
tydligen äro av byzantinskt ursprung — sagor om Odysseus,
Theseus, Brutus m. fl. Att de, då Saxo skrev sin krönika,
tämligen länge varit kända i norden, framgår därav, att
de redan hunnit omdanas till rent nordiska sagor; så ha
Odysseus’ reseäventyr förvandlats till en saga om en Torkels
färd till Geruths land. Likaså är det tydligt, att de
obildade väringarna ej fått dessa sagor på litterär väg, utan
genom de nyss omtalade sagoförtäljarne. En saga är av
ett särskilt intresse, nämligen Saxos Hamletssaga, vars flesta
episoder kunna återföras till antika källor. En bland dessa
episoder handlar om hjältens underbara vishet. Men alldeles
samma historia föreligger i en vulgärgrekisk dikt,
Ptokholeon, vilken bevarats i tre olika redaktioner och utan allt
tvivel stöder sig på en äldre folklig prosaberättelse. Denna
åter ligger till grund även för en fornfransk dikt från
1100-talet av Gautier av Arras och för ryska folkvisor.
Men själva sagan är icke ursprungligen byzantinsk, utan
arabisk, och detta antyder arten av dessa byzantinska
sagoberättares repertoar: en blandning av antika och orientaliska
sagostoff. Det orientaliska inflytande, som kan spåras i
medeltidens västerländska sagolitteratur, är också troligen
aldrig direkt, utan blott indirekt, genom byzantinsk
förmedling.
Slutligen kunna vi misstänka ännu en strömning från
Byzans, över Italien, till Europa, nämligen av djurfabeln.
Dylika fabler voro i varje fall ytterst populära i det forna
Grekland, där de tillskrevos en säkerligen fingerad
sagoberättare, Aisopos. De äldsta uppteckningar vi hava av
dem äro dock ej äldre än den första kejsartiden, från vilken
tid vi hava en samling på latin av Phædrus och en på
grekiska av Babrios. På 900-talet börjar emellertid i
gränslandet mellan Frankrike och Tyskland en alldeles ny,
egenartad och rik djurdiktning, och efter allt att döma kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
