Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den byzantinska litteraturen - Den byzantinska högrenässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folksagans värld, och utan tvivel har författarens källa varit
en folklig sagoförtäljares berättelse. Vidare har denna saga
en omisskännelig orientalisk färgton — drakslottet med dess
park och praktsalar påminna ju ganska starkt om Tusen
och en natt.
Att referera de övriga kan vara överflödigt. Men det
är en grupp, vilken förtjänar en särskild uppmärksamhet.
Såsom vi erinra oss erövrade korsfararne 1204 Konstantinopel
och upprättade där det s. k. latinska kejsardömet, som
visserligen blott varade till 1261, men som blev av stor
betydelse för idéutbytet mellan Byzans och Västeuropa. Under
1100-talet tyckes det blott hava varit korsfararne, som tagit
intryck av den byzantinska litteraturen. Men sedan de
blivit bofasta i Grekland och dit infört sitt hemlands vanor,
kommo även de att å sin sida påverka byzantinarne, och
detta visar sig bland annat i en följd av vulgärgrekiska
versromaner, som äro översatta från franskan: Imberios och
Margarona, som återgår till Pierre de Provence et la belle
Maguelonne, Den gamle riddaren, som är en bearbetning
av en Artus-roman, Gyron le Courtois; och även Flore et
Blanchefleur, som nog ursprungligen är byzantinsk, blev nu
åter från franskan bearbetad i Phlorios och Platziaphlora;
t. o. m. Benoit de Sainte-Mores versifierade bearbetning
av Dares Phrygius åtnjöt hedern att bliva översatt på
Homeros’ tungomål, och även den ursprungligen grekiska
sagan om Apollonios av Tyros blev från latin återflyttad till
grekiska.
Å den andra sidan strömma samtidigt byzantinska
sagostoff till Europa. Om de stora novellcyklarna Syntipas samt
Stephanites och Ikhnelates (Kalilah och Dimnah) får jag
sedermera tillfälle att i ett annat sammanhang tala, och
vill här blott erinra om en legend, som under medeltiden
och även senare kom att åtnjuta en synnerligen stor
popularitet, legenden om Barlaam och Josaphat. Denna legend
handlade ursprungligen om Buddha, och enligt de säkraste
uppgifterna fördes den på 600-talet av en kristen munk
från Indien till Palestina, där han i sitt kloster omarbetade
den till en kristen legend. Munken hette Johannes och
har sedan med orätt blivit förblandad med den nyss förut
omtalade Johannes från Damaskus. Till en början tyckes
legenden hava varit föga bekant, men på 1000-talet steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
