Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Brytningstiden - Klostren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Nursia och som fick sitt första hem på Monte Cassino.
Någon större betydelse tyckes denna orden ej hava haft
under Benedictus’ egen livstid, ej heller någon utbredning
utanför Monte Cassino. Men så förstörde longobarderna 580
detta kloster, och munkarna flydde då till Rom, där de fingo
ett hem vid Laterankyrkan. Den, som nu tog sig an dem,
var påven Gregorius den store, och han kan anses som
ordens egentliga stiftare. Nu först fick denna en
världshistorisk betydelse.
Överallt i västerlandet uppstodo nu benediktinerkloster,
från vilka den nya, storartade missionsrörelsen bland
barbarfolken i England och Tyskland samt till sist också
Skandinavien utgick, och det var i dessa kloster, som det
vetenskapliga studiets ännu svaga och flämtande låga hölls vid
liv. Genom dessa benediktinerkloster började också det
splittrade, söndersprängda Västeuropa att sammansluta sig
till en ny enhet. “Civitas terrena“, det romerska riket,
hade upphört att finnas till, och nu var det en “Civitas
Dei“, den kristna kyrkan, som samlade sig till en ny
statsbildning, i anslutning delvis till imperium romanum, delvis
till den judiska präststat, vars grundlinjer redan Hesekiel
uppdragit. Härskaren i denna nu framväxande stat var
påven, och den, som lade grunden till den stolta hierarkiska
byggnad, som reste sig på gruset av Cæsarernes Rom, var
Gregorius den store. De, som erövrade världen för denna
nya stat, voro benediktinerna, ty de drogo ut icke blott
såsom kristendomens missionärer, utan ock såsom den
romerska påvekyrkans.
Men därmed uppstod en ny konflikt inom kyrkan, en
konflikt, som trycker sin stämpel på hela medeltiden. Eremit-
och klosterväsendet hade uppstått såsom en reaktion mot
“världen“, och de äldsta klostren hade befolkats av dem,
som velat fly ut ur Civitas terrena för att bliva medborgare
i Civitas Dei. Genom de praktiska, politiska och
vetenskapliga uppgifter, som kyrkan och även benediktinerorden åtagit
sig, trängde “världen“ in i kyrkan och i klostren, och
Civitas Dei förvandlades härigenom till en Civitas terrena.
Kampen mellan de tvenne riken, som Augustinus iakttagit,
fortgick därför under hela medeltiden icke blott såsom en
kamp mellan kejsarmakt och påvemakt, utan ock såsom en
kamp inom kyrkan. Mot den förvärldsligade påvekyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
