Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Medeltidens första period
- Brytningstiden
- Den kyrkliga litteraturen 400—600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huruvida den äldsta romerska versen före Ennius, den
saturninska versen, varit kvantiterande, synes ej fullt säkert, men
redan på Cæsars tid förekom i varje fall en på aksent byggd
folkpoesi. Man har nämligen kvar några dylika verspar
från denna tid, bl. a. en smädesång, som soldaterna sjöngo
vid imperatorns triumftåg:
Úrbaní, serváte uxóres, móechum cálvum addúcimús.
Aúrum in Gállia éffutvísti; héic sumpsísti mútuúm.
[1]
Och liknande enstaka verser förekomma flera från den
äldre kejsartiden. Då sedermera på 500-talet det klassiska
latinet upphört att vara ett talat språk, kunde naturligtvis
ej de irer, tyskar o. s. v., som skrevo latinsk vers, längre
iakttaga kvantiteten, och det var därför naturligt, att hymnerna
i stället kommo att byggas på aksent och stavelseräkning.
Även slutrimmet uppträder ganska tidigt inom denna
hymndiktning. Dess ursprung i latinet, liksom i grekiskan,
är den retoriska prosan, och liksom där förekommer även i
versen rimmet till en början blott sporadiskt, såsom en
retorisk prydnad, ej såsom något konstitutivt element; så
spåras det redan hos Sedulius. Något liknande rim har ock
Venantius Fortunatus’ bekanta påskhymn (prodeunt-mysterium;
conditor-patibulo)[2], och samma ofullständiga rim möta vi i
Gregorius’ den stores hymner. Ännu i början av 900-talet har
det ej fullt trängt igenom, och i själva verket uppträder det,
konsekvent genomfört, nästan tidigare i vulgärspråken än i
hymndiktningen, ehuru dessa utan tvivel lånat det från latinet.
En särskild intressant diktform är sekvensen. Denna har
sitt ursprung i det alleluja-rop, som förekom i officiet. De
tre sista stavelserna drogos här ut med allehanda
modulationer och övergingo till ett slags musikstycken. Dessa
melodier, som särskilt utbildades i klostren i Metz och S.
Gallen, kallades sekvenser, stundom även prosor[3] och voro
[1] »Stadsbor, bevaken edra hustrur — vi föra med oss en skallig
kvinnotjusare. Ditt guld förslösade du i Gallien på älskog; här har du vigilerat“.
Som man märker iakttages här ännu elision, hvilken däremot ej
förekommer i den medeltida hymnversen. Man observere: Magná et mírabília.
[2] Möjligen berodde dylika rim därpå, att slutkonsonanten vid denna tid
endast otydligt hördes i uttalet.
[3] Vanligen uppgives, att sekvenserna kallats prosæ, därför att de äldsta
texterna voro på prosa och ej på vers. Men detta är oriktigt, ty namnet
prosa förekommer, redan innan sekvensen fått någon text, och vidare var
sekvensen redan från början rytmisk. Ordet prosa är i stället ursprungligen
en latinsk förkortning: pro sā (= pro sequentia). Sequens kallades denna
melodi, därför att den följde efter alleluja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0052.html
