Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Kyrkans latinska litteratur 600—1050 - Den lärda litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läste samme författare. De kristna skalderna — skrev han
— “må vara eder nog, och det är ej nödvändigt, att I
befläcken eder med Vergilii yppiga vältalighet“. Och efter
Karls död kommo de våldsamma inbördeskrigen samt
normannernas vilda härjningar. Hårdast gingo dessa ut över
denna tids bildningshärdar, de rika, men värnlösa klostren,
som plundrades och brändes. Vid 900-talets början fanns,
enligt Odo av Cluny, ej ett enda kloster kvar i Francien,
och de forna munkarna hade då förvandlats till vaganter.
Dessa olyckor drabbade emellertid företrädesvis monarkiens
franska del, under det att den tyska däremot blev
jämförelsevis förskonad. Den bildningsrörelse, som från
England spritt sig till Frankrike, kom därför under 800- och
900-talen att fortsätta i Tyskland, först i de nyss omtalade
klostren, men sedermera ock vid Ottonernas hov.
800-talets latinska litteratur är därför i Tyskland ganska
rik, men för vårt syfte är det nog att uppmärksamma några
få dikter. En av dem, De visionibus Wettini, skrevs på
820-talet av en ung munk i klostret i Reichenau, Wahlafridus
Strabo, som sedan blev en av sin tids mest berömde lärde.
Dikten är den första versifierade vision vi hava, och den
har ett visst intresse såsom en av de många dikter, som
förebåda Divina Commedia. Innehållet är i så måtto
verklighetstroget, som dikten skildrar de syner, som Wahlafridus’
lärare Wettinus verkligen tyckes hava haft under den
febersjukdom, som ändade hans liv. I en dylik syn fördes han
till en blomstrande äng, på vilken ett högt berg reste sig,
omgivet av en flod, som tydligen motsvarar den antika
underjordens Phlegeton. I denna glödande ström skådar
han de fördömda, som där straffas med olika kval.
Purgatoriet har formen av ett högt berg, på vilket åtskilliga
namngivna personer vistas, bland dem Karl den store, som
här gör bot för sina sexuella utsvävningar. Slutligen
kommer Wettinus, förd av sin skyddsängel, fram till ett
praktfullt slott, som är paradiset.
Liksom Wahlafridus’ andra dikter röjer även denna en
god formtalang, en ej obetydlig förtrogenhet med den
klassiska dikten och även ett visst poetiskt sinne. Ungefär
samtidigt skrev en annan munk, Ermoldus Nigellus från
Provence, en historisk dikt, De gestis Ludovici Cæsaris,
som har sin betydelse såsom föregångare till den senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
