Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Kyrkans latinska litteratur 600—1050 - Den lärda litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ridderliga livet, och Ruotlieb bildar därför övergången till
blomstringsperiodens riddardiktning. Men denna har sina
förberedelser i hela den latinska epik, för vilken nu redogjorts
— hos Ermoldus Nigellus, Abbo och Ekkehart, i
Haagfragmentet och i Ruotlieb — ty hos alla finna vi ett
försök att gjuta ett modernt episkt, oftast från folktraditionen
lånat innehåll i den antika epikens form. Ännu begagnar
man det hävdvunna poetiska språket. Nyheten under den
nästa perioden består däri, att man bortkastar latinet och
väljer folkets eget språk.
Till 900-talet hör ock en annan litteraturhistoriskt
intressant företeelse, nämligen nunnan Hrotsvita, som onekligen
var en av denna tidiga periods bättre poetiska begåvningar.
Hennes arbeten sönderfalla i tre böcker, av vilka den första
innehåller en samling helgonlegender på hexameter eller
distikha. Dylika förekomma under hela denna tid ytterst
ymnigt, ehuru jag ej ansett nödigt att upptaga utrymmet
med att anföra dem. Litteraturhistoriskt hava de dock en
viss betydelse, ty den episka berättarkonst, som sedan under
blomstringstiden framträder, hade dock till en icke ringa
del utdanats inom denna legenddiktning. Och av
Hrotsvitas legender är det en, som har ett visst kuriositetsintresse.
Hon är nämligen den första, som på vers behandlat den
medeltida Faustsagan eller den ursprungligen grekiska
Theophilus-legenden, som vi sedan så ofta skola åter påträffa
under medeltiden, bland annat såsom drama: legenden om
prästen, som av avundsjuka och ärelystnad ingår ett
förbund med djävulen.
Den tredje boken fylles av två episka dikter, en historik
av Hrotsvitas kloster, Gandersheim, och en skildring av
kejsar Ottos tidigare historia — trots den episka apparaten
blott en krönika. Viktigare är därför den andra boken,
där vi möta sex dramer — de första latinska sedan Senecas
tid. Anledningen att Hrotsvita kastade sig på detta
författarskap, var naturligtvis moralisk. Terentius var
nämligen en bland medeltidens mera lästa författare. Man
talade ju då latin, och de enda mönster, man hade för ett
latinskt samtalspråk, voro Plautus och Terentius, av vilka
den senare såsom den mera elegante särskilt studerades.
Plautus var för övrigt under medeltiden ganska okänd.
Men å den andra sidan lämpade sig dessa romerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
