- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
57

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Den germanska folkdiktningen - De bevarade resterna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

poetiskt utdanade traditionen om dess forna öden. Redan
Tacitus antyder existensen av en dylik poetisk historia hos
germanerna. I gamla sånger — skriver han — “som äro
deras enda memoarer och annaler, fira de Tuisko, den av
jorden födde guden, och hans son Mannus såsom folkets
ursprung och stamfäder. Åt Mannus giva de tre söner,
efter vilka de, som bo närmast havet kallas Ingevones, de
som bo i mitten Herminones och de övriga Istævones“.
Men en alldeles liknande tradition inleder Gottlands
sagohistoria. Gutarnas stamfader — berättas det i Gutasagan
— var en man vid namn Tjelvar, som först kom till
Gottland. Han hade en son vid namn Hafthi och denne hade
tre söner, mellan vilka ön delades, sa att Graipr fick den
nordligaste tredingen, Guti den mellersta och Gunnfjaun den
sydligaste.

Karl den store hyllade samma uppfattning av dessa gamla
sångers historiska värde, ty efter vad Eginhard berättar,
befallde han, “att de barbariska och uråldriga sånger, i
vilka forna konungars bragder och krig besjöngos“, skulle
skriftligen upptecknas. Ännu på 1600-talet fortlevde samma
uppfattning, och Messenius tänkte då att “sammanhämta de
äldsta och skönaste Sveriges rikes kämpavisor, av vilka
svenska krönikan utdragen är“. Denna uppfattning av det
historiska värdet av folkets diktning kan således sägas hava
varit härskande under hela medeltiden, och det var därför
naturligt, att alla gamla krönikeförfattare, då de behandlade
tider, liggande före de skriftliga källorna, togo sin tillflykt
till denna muntliga tradition, som de skrevo om på latin
och sökte att giva en mera historisk turnyr. Särskilt gäller
detta om Danmarks förste betydande historieskrivare Saxo
Grammaticus (omkr. 1200), vars nio första böcker äro ren
sagohistoria. Hos honom möta vi således den kanske rikaste
samlingen av nordiska fornsagor, och på samma sätt
begagnades den longobardiska sagohistorien av Paulus Diaconus,
den frankiska av Gregorius av Tours och den gotiska av
Jordanes, som dock tyvärr är mera knapphändig än de
andra.

Det andra slaget av källor är diktverken själva, dels
nordiska, dels angelsaksiska, dels tyska.

De nordiska äro huvudsakligen de bägge eddorna samt
några fornsagor och dikter. Den s. k. Sæmundareddan,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free