Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Den germanska folkdiktningen - Hjältesagans uppkomst och spridning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
burgundisk saga, till vilken vi strax skola komma. I det
stora slaget 437 var Attila nog ej hunnernas anförare,
men då han i folktraditionen allt mer och mer kom att
framstå såsom sitt folks representant, kan man lätt förstå,
att det blev han, som i sägnen gjordes till Gundaharis och
burgundernas besegrare. Men så inträffade 453 en ny
händelse, som satte folkfantasien i rörelse. Attila avled
plötsligt av en blodstörtning, sedan han kvällen förut firat sitt
bröllop med en ung kvinna, Hildiko (diminutiv av Hild),
och hon träffades morgonen därpå blek och förskrämd i
hans tält. Enligt den tradition, som snart utbildades, skulle
hon för att hämnas hava dräpt sin make. Genom en
poetisk kombination av dessa två sägner, om det burgundiska
rikets fall och om Attilas död, fick man, troligen redan på
400-talet, den tradition, som ligger bakom Volsungasagans
senare del: Attila, som är gift med giukungarnes syster
Hild (sedan Krimhild, men nordiskt Gudrun) dräper Gunnar
(= Gundahari) och hans bröder, men systern hämnas dem
och mördar sin make.
Denna antagligen burgundiska saga knöts på ett rent
yttre sätt sedermera tillsammans med en frankisk, i vilken
myt och historia fullkomligt vävts in i varandra. Den
historiska traditionen handlar om tvänne bröder, Chilperik
och Sigibert, av vilka den förre var gift med Fredegund,
den senare med Brynhild. Först sökte Brynhild, såsom
Gregorius av Tours berättar, att egga sin make att dräpa
Chilperik, men sedermera, 575, föll Sigibert för tvänne av
Fredegunds lönnmördare. Ett förvirrat och av poetiska
motiv omdanat minne av dessa händelser synes ligga bakom
Volsungasagans förra del: de båda drottningarnas fiendskap
och Brynhilds eggelser, vilka sluta därmed, att Gunnar
dräper Sigurd. Men i denna saga spelar dessutom en
mångfald av andra motiv in, vilka nästan till oigenkännlighet
omdanat det ursprungligen historiska motivet. En antydan
om arten av dessa nya sagokombinationer hava vi i
konungarnes dubbelnamn. Gunnar och hans bröder kallas än
“giukungar“, än niflungar (på tyska nibelungar). Det förra
namnet (Giukes eller Gibikas ättlingar) är historiskt och
tillhör den burgundiska sagan, men det senare är med all
sannolikhet mytiskt och avser ktoniska väsen, skuggans eller
mörkrets barn, männen från “Niflhem“, den underjordiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
