Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Den germanska folkdiktningen - Hjältesagans karaktär och form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru dessa dikter föredragits, veta vi ej. Å den ena
sidan hava vi visserligen flera uppgifter, att den gotiske
skalden därvid begagnat sig av en “cithara“, men å den
andra sidan vågar man icke tro, att dessa dikter rent av
sjungits. Snarare får man antaga ett recitativiskt föredrag,
åtföljt av knäppningar på det tydligen mycket outvecklade
stränginstrumentet. Såsom Sievers visat, var den germanska
versen till sin metriska struktur en s. k. talvers, och
åtminstone i norden tyckes någon sång icke hava förekommit.
Här stiger skalden blott fram och “kväder“ — utan något
ackompanjemang — sin dikt. Men “kväda“ betyder nog
blott framsäga i ett högtidligt föredrag.
En annan och svårare fråga, som härmed sammanhänger,
är om dessa dikters form. De nordiska äro nämligen
strofiska, de engelska och tyska rhapsodiska d. v. s. fortlöpande
utan någon strofindelning. Endera måste vara den
ursprungligt germanska formen, och den andra en senare utveckling.
Av flera tyska forskare antages den strofiska formen såsom
den ursprungliga, vid vilken “nordborna blevo stående“,
under det att de andra germanerna “utvecklat“ denna
strofiska dikt till rhapsodisk. Men överallt annars betecknar
den strofiska dikten en senare, mer utbildad poetisk teknik
än den rhapsodiska; så är åtminstone förhållandet hos
grekerna, där den episka hexametern, så vitt den bevarade
litteraturen visar, föregår den strofiska lyriken. Och ser
man på de isländska eddadikterna, så förete de avgjort
äldre ännu ej samma klart strofiska indelning som de yngre.
Inom den tyska litteraturen är den omkring 800 skrivna
Hildebrandslied rhapsodisk, men den omkring 1200
författade Nibelungenlied strofisk. Vidare sammanhänger strofen
i allmänhet med sång och dans, och någon dansvisa tyckes
icke hava förekommit hos de forna germanerna.
Däremot möta vi den, såsom vi sedan skola se, hos gallerna
i Frankrike, och det förefaller mig ej omöjligt, att den
nordiska strofen är ett lan fran Frankrike, med vilket
land vi tidigt genom vikingatågen trädde i beröring.
Till formen skiljer sig den germanska versen både från
den antika och den moderna. För det första är den rimmad,
men dess rim befinner sig i början av ordet, är alliteration.
Denna alliteration är utan tvivel gemensamt indogermansk,
och förekommer ock i grekisk och latinsk prosa. Men till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
