Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Den germanska folkdiktningen - Den nordiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folklig poesi hava mycket ofta samtidigt idkats hos ett folk.
Sant är visserligen, att skaldedikten gör intryck av och i
viss mån också är en barockpoesi, ett manér av en folklig
dikt, men vi skola då erinra oss, att före den bevarade
litteraturen ligger en förlorad, vilken i skaldevisan kan hava
utbildats till manér.
Snarast böra vi betrakta eddadikten såsom den folkliga,
versifierade utbildningen av den prosaiska hjältesagan,
skaldevisan såsom den koncentrerade, lärda allusionspoesi, som
blott har den prosaiska hjältesagan såsom bakgrund. Denna
skaldediktning var utan tvivel gemensamt nordisk, och de
äldsta nu kända skalderna levde också före Islands egentliga
kolonisation. Den viktigaste av dessa äldsta skalder är
Tiodolf från Hvin, en norrman, som på 870-talet skrev
ättdikten Ynglingatal, som dock antagligen plagierar ett äldre
svenskt kväde om de forna sveakonungarna. Varje konungs
historia behandlas i tre strofer, men dessa böra tydligen
för det norska auditoriet varit fullkomligt obegripliga utan
en prosakommentar. Vi kunna välja ett exempel bland de
mera lättydda. Om konung Yngvar heter det: “Det (sporde
jag) att skattedistriktets folk hade offrat Yngvar (så att den
gråhårige sveahärskarens blod stänkte på stenen). Och den
estniska hären kämpade vid sjöns hjärta mot den ljushårige
fursten. Och Österhavet kväder djupets sång till gamman
för den fallne fursten.“ Men detta var en poetisk
omskrivning för följande historiska fakta: att konung Yngvar
stupat vid ett försök att erövra den vid Eistmarr (Frisches
Haff) liggande preussiska staden Truso, därvid antagligen
offrats av segrarna och till sist fått sin gravhög vid stranden.
Utan en prosaisk kommentar torde ett norskt auditorium
svårligen hava förstått detta, ty i Norge var den svenske
konungen naturligtvis okänd. Först då man fått denna
kommentar, blev man i stånd att rätt beundra skaldens konst
att i lärd omskrivning koncentrera detta innehåll.
Men även en annan sak torde observeras: omskrivningarna
äro ännu ganska få och ganska enkla. Truso kallas “sjöns
hjärta“, och havsbruset “djupets sång“. I andra strofer
förekomma väl mera dunkla allusioner. Så kallas mjödet
för “nackkrökarens (tjurens) spjuts (horns) stormfria bölja“,
men i allmänhet äro dylika s. k. kenningar ännu jämförelsevis
få och inskränka sig till några för auditoriet lätt begripliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
