Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Den germanska folkdiktningen - Den nordiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omskrivningar för fursten, dryckeshornet o. s. v. Ungefär
på samma sätt är det hos de övriga äldre, ännu norska
skalderna. Men sedan skaldediktningen tystnat i det
egentliga Skandinavien och övertagits av islänningarna såsom ett
slags nationell hemslöjd, blevo kenningarna allt lärdare och
lärdare, och särskilt karaktäristiskt blev nu, att de syfta på
en hel följd av hjältesagor. Så t. ex. kallas guldet
“Rhenmalm“, “uttergäld“, “Fyrisvalls säd“ o. s. v. Men de båda
första omskrivningarna förutsätta kännedom om Sigurdsagan,
den tredje sagan om Rolf Krakes besök hos Adils. Att auditoriet
utan någon utläggning kunnat genast uppfatta dessa
omskrivningar, är knappt troligt, ty då kan man ej rätt förstå,
varför Snorre Sturloson ansåg sig behöva skriva ett särskilt
arbete, Eddan, just för att förklara dylika kenningar och
referera de sagor, på vilka de syfta. Snarare får man väl
antaga, att Snorres Edda just återger den prosakommentar,
som skalden i vanliga fall själv lät åtfölja dikten.
Såsom poesi betraktad står denna skaldediktning enligt
min uppfattning mycket lågt. Den saknar all flykt, är en
“mästersång“ med samma karaktär av hantverk som den
tyska. Av en helt annan art är eddadikten.
Denna eddadiktning var utan tvivel gemensamt nordisk,
ehuru vi nu endast äga kvar de isländska uppteckningarna.
Innehållet i dem var, såsom nyss nämndes, dels myter, dels
etik, dels hjältesagor. De etiska dikter, som nu finnas
sammanförda i Havamal — i själva verket sex olika —
återgiva säkerligen nordbons förkristna moral och ha ur den
synpunkten sitt stora intresse. Liksom hos Hesiodos är det
en bondens moral utan någon lyftning och romantik,
jordbunden, självisk, knarrig och misstänksam, men å den andra
sidan med en stark känsla för rätten och ett konservativt
fasthängande vid gamla sedvänjor. Även gudasångerna —
de enda germanska vi hava — förete en viss likhet med
de grekiska. Liksom dessa sakna de alldeles, vad vi mena
med religion. Gudavärlden äger intet av det upphöjda,
sublima majestätet i semiternas dikt. Någon religiös känsla
dallrar aldrig bakom versen, och lika litet som Homeros’
greker tyckas vikingatidens nordbor hava höjt sig till
tanken, att dessa gudaväsen, vilkas hjälp han vid krig, skörd
o. s. v. ansåg sig behöva, voro några etiska makter. De
få antydningar i denna riktning, som förekomma i Voluspa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
