Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Allmän karaktäristik - Universiteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ersattes av en samling kollegier. Det viktigaste av dessa
var Collegium Sorbonæ, som grundats redan kort efter 1250,
och som blev allt större och större och som vid medeltidens
slut, då de andra kollegierna råkat på förfall, faktiskt
sammanföll med Parisuniversitetet.
Denna nya universitetstyp var i själva verket ett lån
från magisteruniversitetets farligaste motståndare, de båda
nya tiggarordnarna, franciskaner och dominikaner. Inom
dessa ordnar, särskilt dominikanerorden, var nämligen
undervisningen ordnad på ett förträffligt sätt. I varje betydande
kloster fanns en lektor, som undervisade noviserna. Sedan
kursen där avslutats, skickades de till ordens “studium
provinciale“, och såsom en sista överbyggnad funnos ordens
“studia generalia“ eller universitetet, av vilka det i Paris,
Collegium S. Jacobi, var det förnämsta. Och här fingo de
icke blott föda, husrum och tillsyn, utan ock undervisning
av ordens egna lärare. Mellan dessa dominikaner- och
franciskaneruniversitet och det världsliga
magisteruniversitetet uppstodo snart våldsamma strider, vilka slutade med
en kompromiss, enligt vilken tiggarmunkarna dock bibehöllo
sina lärostolar, och som vi strax skola se, var det
härifrån, som reaktionen mot den skolastiska
upplysningsfilosofien utgick.
I Italien voro förutsättningarna för denna
universitetsutveckling något olika. Kloster- och katedralskolorna voro
där ej lika utvecklade som i Tyskland och Frankrike, och
antikens privatlärare hade där icke alldeles försvunnit under
de mörka århundradena. Det första universitetet, det i
Bologna, växte heller icke fram ur någon katedral- eller
klosterskola, utan ur en sammanslutning av fria privatlärare.
Intressena voro även andra. Den praktiske italienaren hade
föga sinne för dialektiken, som så gripit fransmannen, utan
studerade i stället retorik och grammatik samt även något
matematik, vilka ämnen hade större värde för den blivande
notarien eller podestàn i Italiens fria städer. Men det
största intresset hade han, just på grund av de politiska
förhållandena, för juridiken, och liksom Paris’ universitet
har sin betydelse såsom skolastikens härd, har
Bolognauniversitetet sin såsom det romerska rättsstudiets.
I Italien hade den romerska rätten aldrig varit helt okänd,
och dess allmänna principer hade alltid tillämpats i de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
