Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Allmän karaktäristik - Reaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtidigt en liknande reaktion inom den arabiska och judiska
världen. I det muhammedanska Spanien tvungos både kristna
och judar att utvandra, Averroës blev 1195 förvisad och
Aristoteles’ skrifter brända. På 1200-talet spred sig denna
obskurantism ock till judarna i Provence och Frankrike.
Lagjudendomen reste åter sitt huvud, och de judiska
renlärighetsivrarne drogo sig ej ens för att anlita den kristna
inkvisitionens hjälp mot de irrläriga. Striden slutade
därmed, att de lärda judiska skolorna upphörde och judarne
sjönko ned till en okunnig, föraktad pariasklass, ur vilken
de först med de nya upplysningsrörelserna på 1700-talet
lyckades höja sig.
Inom den kristna världen blev denna reaktionsperiod av
kortare varaktighet, ty redan 1300-talets italienska renässans
fortsatte 1100-talets stora kulturarbete.
Ännu återstår likväl att märka en rörelse inom denna
tids tankeliv. Vid sidan av den medeltida rationalismen
fanns då, liksom under 1700-talet, en romantisk
underströmning, den medeltida mystiken, som ytterst bottnar i
platonismen. Såsom vi redan sett, ligger denna bakom
“realismen“ inom skolastiken, ty dess “universalia“ äro blott
platonska “ideer“ i medeltida förklädnad. Men även mystiken
stammar från samma håll. Att platonismen kunde få en
så stor betydelse för medeltiden, visar bäst den inneboende
styrkan hos antikens ädlaste idealistiska system, ty Platons
egna skrifter voro under medeltiden, praktiskt sett, okända.
“Filosofen“, vars skrifter man läste och studerade, var i
stället Aristoteles. Dialogen Timaios fanns väl i latinsk
översättning, på 1100-talet gjorde man ytterligare
bekantskap med två dialoger, men alla tre synas hava varit föga
uppmärksammade. Den egentliga kunskap, man hade om
antikens störste idealist, hade man i stället förvärvat på
indirekt väg, genom Boëthius’ Consolatio philosophiæ samt
framför allt genom Augustinus. Ingendera var ren platoniker,
utan snarast neoplatoniker, och det var också företrädesvis
genom neoplatonsk förmedling, som Platon kom att inverka
på medeltidens tankevärld. Särskilt var det en
neoplatoniker, som fick betydelse för den kristna mystiken, nämligen
den s. k. Dionysios Areopagita. De arbeten, som gå under
hans namn, skrevos troligen i slutet av 400-talet av en
neoplatoniker, som tagit sina intryck från Proklos, men de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
