Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Allmän karaktäristik - Reaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgåvos såsom författade av en av aposteln Paulus’ lärjungar,
den i Apostlagärningar omtalade Dionysios Areopagita, och
detta gav dem naturligtvis auktoritet i medeltidens ögon.
Till latin översattes de av den förut omtalade Johannes
Scotus Eriugena. Och det, som hos Areopagiten slog an
på medeltidens romantiska religiositet, var det motståndslösa
försjunkandet i Gud, ty detta var samma tanke, som man
återfann hos den tänkare, vilken var den äldre medeltidens
främste läromästare, hos Augustinus. Det var egentligen
först på 1200-talet, som den kristne kyrkofadern efterträddes
av Aristoteles. Under den tidigare medeltiden hade väl
denne behärskat skolan, men endast såsom lärare i logik.
Genom Abelard blev visserligen den aristoteliska logiken
grundläggande för all filosofisk spekulation, men först genom
Thomas ab Aquino steg Aristoteles till den stora, även
teologiska auktoriteten. Alldeles obestridd var denna dock
icke. Ty trots Thomas ab Aquino funnos även inom
dominikanerorden de, som fortfarande höllo på den äldre tidens
augustinska teologi; särskilt anslöto sig de engelska
dominikanerna till denna opposition, och under striden mot Abelard
stodo kyrkans män ännu på denna ståndpunkt gent emot
skolastikerna.
Abelards främste motståndare var Bernhard av Clairvaux.
Visserligen förkastade denne — i ordalagen — all
vetenskaplig forskning, men det är dock Augustinus’ idéer han
förfäktar. Grundtanken i alla hans skrifter är just detta
mystiska försjunkande i den Oändlige, vilket för Augustinus
varit det religiösa livets mål och som genom neoplatonismen
återgår till Platon. “Om någon frågar mig — skriver
Bernhard — varför och huru vi skola älska Gud, så svarar
jag: därför att han är Gud. Och måttet av denna kärlek?
Över allt mått. Kärleken till Gud är ock sin egen belöning,
ty människohjärtats trängtan kan blott mättas av honom,
icke av något, som världen kan giva.“ Kärleken — och
här komma vi in på ett kapitel, som sedan fick stor
betydelse — har för Bernhard fyra stadier. Under det första
älskar människan blott sig själv, och om hon kroppsligen
älskar en annan, är det blott med tanke på sig själv. Under
det andra stadiet älskar hon väl Gud, men fortfarande med
tanke på sig själv och sina egna fördelar. I det tredje
skedet, då hon har erfarit, huru ljuv Herren är, älskar hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
