Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Allmän karaktäristik - Den medeltida humanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetena stå — med några få undantag — kanske icke
högt, men utan kännedom om, att medeltiden äger en dylik
litteratur, får man en alldeles falsk bild av denna tid.
Bellman står ju oändligt mycket över Leopold, men vill
man förstå Gustaf III:s epok, är detta icke möjligt utan
hänsyn även till Leopolds verksamhet. Och för medeltiden
gäller detsamma om de nu bortglömda latinska poeterna från
denna tidsålder, ty även de ansågos av samtidens smakdomare
såsom vida mera skalder än de ringaktade joglearerna.
Såsom vi minnas hade under Karl den stores tid en viss
litterär verksamhet efter antika mönster börjat, men dels
avstannade denna, vad Frankrike beträffar, redan med
800-talets början, dels nådde denna latinska diktning aldrig
över skolövningens nivå. En ny kraftigare bildningsrörelse
började däremot vid 1000-talets mitt i norra Frankrike och
utgick där särskilt från klostret Bec i Normandie, där först
Lanfrancus och sedan Anselmus voro abboter, innan de
efter varandra blevo ärkebiskopar av Canterbury. Detta
intresse för den klassiska litteraturen spred sig härifrån till
clunyacenser- och cistercienserklostren i England och västra
Frankrike, och under 1100-talet började även
katedralskolorna, särskilt den i Chartres, att lägga sig vinn om de
klassiska studierna. De nya dikter, som nu skrevos, kunna
ej längre betraktas blott såsom stilövningar på vers, utan
deras författare hava verkligen något de vilja säga. Och
därjämte bemöda de sig om formens elegans. Med en viss
rätt kan man därför tala om en humanism på 1100-talet,
och skillnaden mellan denna och den senare italienska var
nog ej så stor, som man förmenat, ty även 1400-talets
humanism hade kvar icke så litet av medeltidens diffusa
lärdom.
En typ för 1100-talets humanister är Johannes av
Salisbury, vilken 1180 avled såsom biskop av Chartres. Utan
tvivel var han sitt århundrades störste polyhistor, och hans
beläsenhet i den antika litteraturen skulle hava förefallit
även en av renässansens filologer aktningsbjudande. Ej blott
att han citerar de vanliga, även för oss bekanta antika
författarne, utan han känner också andra, som nu gått
förlorade, såsom Trogus Pompejus, vilken nu blott är bekant
genom ett utdrag, Furius Albinus, Coquus m. fl. Och att
han ej fabricerat citaten på fri hand, framgår därav, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
