Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den folkliga berättelsen - Sagans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagan är mänsklighetens äldsta dikt, är den å den andra
sidan den, som senast trängt in i litteraturen. Icke blott
de lärde utan även poeterna ringaktade helt naturligt dessa
“amm- och barnsagor“, och i stort sett var det först
bröderna Grimm, som gåvo dem folkdiktens adelsbrev.
Kinder- und Hausmärchen (1812) var dock ej den första
samlingen. Redan 1550 hade italienaren Straparola utgivit
en samling noveller och folksagor, Piacevoli notti, (däribland
en version av Mästerkatten). Omkring 1637 följde den
första egentliga sagosamlingen, Giovanni Basiles Pentamerone,
och 1697 trycktes den kanske viktigaste av alla: Perraults
världsberömda Contes de ma mère l’Oye. Kort därefter
(1704—1717) utkom Gallands översättning av Tusen och
en natt, som för 1700-talets sagodiktning fick en mycket
stor betydelse. Över huvud kan sägas, att sagan spelat en
stor, ehuru ej tillräckligt beaktad roll inom
upplysningstidevarvet, och trots den rokokodräkt, i vilken den vanligen
uppträdde, var denna fésaga dock en av romantikens
förelöpare under rationalismens århundrade. Vi få därför där
tillfälle att återkomma till Perrault och hans efterföljare.
Men även såsom upptecknad är sagan vida äldre än
Straparola och Perrault. Som vi strax skola se, hade redan
medeltiden en mängd sagosamlingar; lais och fableaus, om
vilka vi strax skola tala, äro nämligen i själva verket blott
folksagor på vers. Och redan i Grekland möta vi en mängd rena
folksagor, ehuru de undgått de äldre forskarnes
uppmärksamhet, emedan de kommit med i litteraturen under en helt
annan ursprungsbeteckning. Ej heller greken, som nedskrev
dem, insåg, att han i själva verket blott upptecknade
“barnsagor“. Om den grekiska skepparsagan har jag redan talat,
likaså om den erotiska lokalsägnen, om den aisopiska
djurfabeln och om komiska sagor såsom Matronan från Ephesos.
Men även rena fésagor funnos. En av dem hava vi redan
mött i Apulejus’ Amor och Psyke. En annan berättas av
den grekiske resehandboksförfattaren Pausanias. Konungen
av Megara hade utlovat sin dotter åt den, som befriade
landet från ett väldigt lejon. En ung hjälte, Pelops’ son,
dödar odjuret, avskär tungan och lägger den i sin jaktväska.
Några andra, som också varit utskickade att döda lejonet,
men ej vågat detta, finna det döda djuret och uppträda med
anspråk på segerlönen, men Pelops’ son framvisar lejonets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
