Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den folkliga berättelsen - Sagans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tunga och erkännes som den rätte. Hos en annan grekisk
författare möta vi den första versionen av Cendrillonsagan,
här berättad om den vackra egyptiska hetären Rhodope.
En tredje saga — om mästertjuven — läses först hos
Herodotos och var nog då egyptisk, men flera århundraden
senare upptecknar Pausanias den, då såsom lokaliserad till
Grekland.
Över huvud möter det nu mera ej någon svårighet att
påvisa rena folksagor, som smugit sig in i alla folks äldsta
litteratur. Men så till vida får man fortfarande giva Benfey
rätt, att Orientens, särskilt Indiens sagor varit av betydelse
för västerlandet, även om de icke alls haft den stora
inverkan, som han trodde, och vi skola därför här redogöra
för denna sagovandring.
Den första samling av orientaliskt ursprung, som
införlivades med västerlandets litteratur, var Disciplina clericalis,
som vid 1100-talets början kompilerades av en döpt spansk
jude, Petrus Alfonsus. Såsom källor uppgiver författaren,
att han begagnat arabiska ordspråk och sagor, men han har
ock anlitat judiska, särskilt Talmud. Ehuru arbetet på
1200-talet översattes till franska under titeln Le chastiement
d’un père à son fils, har det dock ej haft någon större
betydelse.
Viktigare är den indiska samlingen Pantschatantra. Den
ram, i vilken vishetsreglerna och exemplen äro infogade,
vittnar i varje fall om författarens tilltro till pedagogikens
makt. En konung har tre dumma och okunniga söner, men
en lärd brahman, som får dem om hand, lovar att på kort
tid göra dem till visa furstar, och detta lyckas genom de
lärdomar, som meddelas i Pantschatantra (= femboken).
Själva originalet, som förlägges till tiden något före Kristi
födelse, är emellertid förlorat och blott känt genom yngre
indiska versioner och översättningar. Den äldsta av dessa,
som härrör från 500-talet e. K., den fornpersiska, är också
förlorad, men återfinnes i två därifrån gjorda: i den syriska
(Kalilah och Dimnah) från 500-talet och den arabiska
(Pilpaies fabler) från 700-talet. Denna senare översattes på
flera språk, spanska, grekiska, persiska och hebräiska.
Viktigast är den sistnämnda av rabbi Joel från tiden omkring
1250, ty denna lades till grund för den latinska, Directorium
vitæ humanæ av Johannes av Capua (något efter 1264).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
