Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den folkliga berättelsen - Sagans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visserligen först från 1300-talets förra del — en bland
medeltidens bäst skrivna sagosamlingar, El Conde Lucanor av
Don Juan Manuel, där vi bland annat träffa den av H. C.
Andersen plagierade skämtsagan om kejsarens nya kläder.
Den mest bekanta av orientens alla sagosamlingar, Tusen
och en natt, har däremot ej haft någon betydelse för
medeltiden och är även ett ganska ungt arbete, som fått sin
nuvarande form på 1300- eller 1400-talen. För Europa
blev denna samling bekant först genom Gallands nyss
omtalade översättning i början av 1700-talet.
Frågan är nu, om dessa orientaliska sagosamlingar haft
den avgörande betydelse för Europa, som Benfey och även
män som Gaston Paris trodde. En av den senares lärjungar,
Joseph Bédier, har för fableauerna gjort en dylik, ytterst
omsorgsfull undersökning, som givit ett alldeles negativt
resultat: fableauerna stamma icke från dessa samlingar, utan
från den levande folktraditionen. Även om man vänder
sig till de predikningar, genom vilka de i Directorium vitæ
humanæ och Historia septem sapientum anförda “exemplen“
skulle hava blivit spridda, blir resultatet detsamma.
Predikoexemplen voro i regeln kända i Europa, redan innan de
nämnda arbetena blivit översatta. Icke så få av dem
återfinnas visserligen även i indiska samlingar, men om de från
Indien vandrat till Europa, måste detta således hava skett
på muntlig väg. Å den andra sidan är den motsatta
vandringen lika möjlig, t. o. m. sannolikare, ty genom
Alexander spred sig den hellenistiska kulturen till öster, och
att sagorna då följt med, är ju ganska rimligt. Att predikan
på 1100-talet fick en ny karaktär, berodde för övrigt
ej på uppträdandet av några nya sagostoff, utan på helt
andra skäl.
Före slutet av detta århundrade hade man lagt föga vikt
vid predikan. Prästen, som skulle förrätta mässan, hade
ingen skyldighet att predika, munkarna ej heller, och än i
dag ingår ju ej en predikan i den katolska gudstjänsten,
utan förekommer vid sidan av denna såsom ett religiöst
föredrag, vanligen hållet av en munk. De predikningar,
som höllos, voro föga populära, med skolastiska indelningar
och allegoriska utläggningar. Till en del voro väl dessa
fåtaliga och bristfälliga predikningar en anledning till de
kättarrörelser, som på 1100-talet utbröto särskilt i Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
