Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den folkliga berättelsen - Fableau och conte dévot i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv har ju kallat mig till dig att svara, och du vill väl
inte ta ditt ord tillbaka.“ Och därvid fick det förbliva:
Vår Herre hade inte hjärta att köra ut honom.
Låtom oss ett ögonblick stanna vid denna tableau, som
i så många fall är karaktäristisk. Bakom detta gyckel ljuder
redan det svaga förspelet till Figaros revolutionära patos.
Det är en hel samhällsklass, förtryckt och pinad, som här
har fått sin advokat, vilken visserligen ej kommer med
någon patetisk deklamation, men som dock under skämtets
form ger ett uttryck åt de dunkla känslor, som rörde sig
bland bondeklassen. I Robert Waces Roman de Rou höra
vi de normandiska bönderna tala i en annan tonart. “Vi
— säga de om sina herrar — äro människor liksom de,
vi ha lemmar såsom de, våra kroppar äro lika stora som
deras, och vi kunna lida liksom de. Det är blott mod som
vi behöva. Låt oss svära att försvara oss själva och våra
ägodelar och låt oss hålla samman. Vilja de slåss emot
oss, kunna vi mot en riddare sätta upp trettio eller fyrtio
bönder, kraftiga och stridbara.“
Ett annat drag är fableauernas realism. Redan den äldsta
daterbara, Richeut, anslår denna ton. Hjältinnan är en
mycket vidlyftig dam med många älskare, och frågan rör
sig först därom, vilken som är fader till den ättling, hon
föder till världen. Men Richeut lyckas övertyga var och
en om, att han är den lycklige, och alla — borgaren,
riddaren, prästen samt åtskilliga andra — bidraga också till
hans uppfostran. Sonen, Sansonnet, lyckas även på ett
överlägset sätt förena fädernas alla talanger med moderns
och utvecklas till en sannskyldig “picaro“. Det hela är en
sedemålning, som visserligen är föga uppbygglig, men som
vilar på en skarp och bitande observation av livet, vilket
skildras utan någon moralisk indignation, blott för nöjet att
få återgiva det. Och denna realism återfinnes mer eller
mindre i alla fableauerna.
Men ännu mera karaktäristisk är den esprit gaulois, som
ligger bakom den nyss citerade fableauen om bonden, som
slapp in i himmelriket, detta äkta franska lynnesdrag, som
vi sedan ständigt skola möta i litteraturen. Fullt utbildat
träder detta oss till mötes redan på 1100-talet, och redan
då har ett genuint franskt nationallynne utpräglats. Vad
menas då med esprit gaulois? En fransk litteraturhistoriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
