- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 2. Medeltiden /
142

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den folkliga berättelsen - Fableau och conte dévot i Frankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har definierat det som “une malice, enveloppée de bonhomie“.
Utan tvivel träffas här själva huvudpunkten. Men detta
galliska lynne är så rikt, att det snarast verkar såsom en
symfoni av alla möjliga stämningar. Det man kanske först
märker är det goda lynnet, lusten att få skratta och skratta
åt allt möjligt. Ty här finnas inga fridlysta områden och
inga oantastliga personer. Stat och kyrka, kungar och helgon
— alla underkastas samma ständigt vakna kritik och samma
obarmhärtiga kvickhet. Men bakom skrattet döljer sig det
klara och kalla huvudets skepsis, som varken inför
hänförelsen eller kärleken kan lägga bort det ironiska smålöjet,
en skepsis, som är på samma gång jordbunden, realistisk,
och ett uttryck för folkets oförvillade bon sens, för dess
rationalism, ett outrotligt fronderi, som är älskvärt, graciöst,
men som dock har något, som stöter oss germaner tillbaka.
Vi inse det bäst, då vi jämföra Rabelais’ Panurge med
Shakspere’s Falstaff. Den engelska humorn är godhjärtad,
fransmannens esprit gaulois har däremot en ingrediens av
förståndskyla, obarmhärtighet, att ej säga rent av elakhet.
Det är, som sagt, “une malice“, låt vara att den är dold
under en mask av bonhomie. Men vi skulle ofta önska
litet mindre huvud och litet mer hjärta.

Ett exempel skall kanske bättre belysa detta. En klerk
möter tre blinda, och för att skämta med dem ger han dem
en slant, d. v. s. han säger, att han ger dem slanten, men i
verkligheten gör han det icke. Emellertid tror var och en,
att kamraten fått den, och de begiva sig glada till
värdshuset att där taga sig en bägare. Men då betalningen
kommer och ingen har pengar, beskylla de varandra för
tjuvnad och råka så till klerkens nöje i luven på varandra.
Situationen är ju komisk nog, men vi ha nästan lika svårt
att skratta åt den som åt Eulenspiegels plumpa dumheter.

Det vore likväl en stor orättvisa att anse detta lynnesdrag
såsom det enda hos det franska folket. Mot fableauerna
stå Chanson de Roland med dess bigotteri, dess patriotism
och dess ridderliga hänförelse, Tristanromanen med dess
allt behärskande erotiska lidelse, den lyriska poesien med
dess pretiösa galanteri, lais bretons med deras rika, luftiga
fantasi, contes dévots med deras mystik — allt detta rymmes
inom samma folkkaraktär och framträder vid samma tid.
Och man hade även under medeltiden fableauer av annan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free