Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Chanson de geste - Uppkomsten av chanson de geste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obestridligt historiska. Enligt krönikorna var han dotterson
till Karl Martel och således kusin med Karl den store, som
790 gjorde honom till greve av Toulouse. Såsom sådan
utkämpade han med stor tapperhet ett slag — troligen vid
Orbien — mot saracenerna, i vilket han visserligen blev
besegrad, men som dock tvingade morerna till återtåg ur
Provence. 803 deltog han likaledes med utmärkelse i
belägringen av Barcelona, men kort därefter drog han sig
tillbaka till klostret Aniane samt grundade därifrån en
dotterstiftelse, klostret Gellone.
Vägen från dessa fakta fram till Chanson de Guillaume
kunna vi bättre följa än vägen från det baskiska överfallet
vid Roncevaux till Rolandsången. Guillaume var klostret
Gellones välgörare, hade efter en bragdrik levnad dragit sig
tillbaka till klostret, upphöjdes snart av den förenade munk-
och folktraditionen till helgon, och för de pilgrimer, som
kommo till Gellone, berättade man helt naturligt hans
levnadssaga. Men denna kyrkliga tradition står ännu
mycket fjärran från den poetiskt rika diktningen i chansonerna.
På vägen till Roncevaux visade man Rolands grav, berättade
förmodligen — i strid med historien — att han stupat i
kamp mot de otrogna, kanske i följd av ett förräderi, förde
pilgrimen till den klippa, i vilken den döende hjälten huggit
med sin Durendal, anförde undret, huru han hängt sin
handske på en solstråle, i Bordeaux visade man det horn,
i vilket han blåst, o. s. v. På samma sätt berättade munken
i Gellone, att greve Guillaume tappert kämpat mot de
otrogna, att han räddat Provence, att han sedan blivit en
helig man och visade så till sist de grifter, där hjälten och
hans maka Guibourc vilade. Men allt detta var ju ännu
blott vanliga prästlegender, en “Führers“ notiser, ej en
hjältedikt ens i embryo. Denna kan i varje fall ej hava
utbildats av kyrkans män. Men lika litet kan detta råstoff
hava skapats av joglearerna. De voro nordfransmän, som
skrevo på nordfranska, och man kan ej förstå, varför de
skulle hava utbildat en poetisk tradition just om
sydfransmän, provençaler, och nästan företrädesvis om dem. Å den
andra sidan är chanson-diktningen blott nordfransk, och de
försök, man fordom gjorde, att påvisa några provençalska
chansons de geste, hava nu allmänt övergivits. Joglearerna
ha således ej heller ärvt en provençalsk chanson-diktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
