Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Chanson de geste - Uppkomsten av chanson de geste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som Gaston Paris antog, kan chanson-diktningen i varje
fall ej vara; antagligen är den ej äldre än 1000-talets sista
år, då korstågen och pilgrimsfärderna kommit i gång. Sin
blomstring hade den först på 1100-talet.
Emellertid kan man lätt förstå tendensen att göra dessa
chansons de geste så gamla som möjligt. Jämför man dem
med de ungefär vid 1100-talets mitt skrivna romans bretons,
förefaller det onekligen, som läge det århundraden mellan
dem. Kulturförhållandena äro olika och — framför allt —
hela världsåskådningen är två skilda tidsåldrars. Eller rättare
sagt: i chansons de geste bryta sig 1100-talets och en vida
äldre periods livsåskådningar mot varandra. Men med den
här givna förklaringen av diktartens uppkomst är detta
fenomen lättförklarligt. Det är 800- och 900-talets
världsåskådning, sådan denna utbildats av traditionen, som här går igen,
och med råstoffet har denna följt med in i joglearens dikt.
Alldeles samma fenomen möter oss sedan i Nibelungenlied.
Men här veta vi med full säkerhet, att det stoff, som en
ridderlig författare på 1100-talet begagnat, utbildats under
mer än ett halvt årtusende förut. På samma sätt mötas i
Chanson de Roland 800- och 1100-talets världsåskådningar,
under det att romans bretons, som ej hava någon dylik
förhistoria, blott spegla samtiden.
Att en dylik ganska lång episk tradition ligger bakom
Chanson de Roland och Chanson de Guillaume, visas också
därav, att de hjältar, som här uppträda, framställas såsom
fullkomligt välbekanta för auditoriet, deras karaktärer äro
utbildade och de äro redan legendariska — såsom den
tvåhundraårige kejsaren. I det hela står således, enligt min
mening, Nyrops förut citerade förklaring fast.
Men på denna folktradition stödde sig blott de äldsta
joglearerna. Efter det mönster, som dessa givit, diktade deras
efterföljare vidare, skapade nya hjältar, nya situationer och
skrevo så dikter, som ej hade någon annan hemul än deras
egen fantasi. Men häri låg, såsom vi strax skola se, fröet
till hela diktartens förfall. Ju mera den avlägsnar sig från
folktraditionen, dess mer upphör den att vara konst och
sjunker så småningom ned till ett hantverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
