Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Medeltidens blomstringstid
- Chanson de geste
- Franska chansons de geste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRANSKA CHANSONS DE GESTE
De äldsta chansonerna äro avfattade på tiostavig vers. En
följd av dylika verser förenades genom assonans till en grupp,
kallad laisse. Dessa laisses kunna dock knappt betraktas
såsom strofer, ty de hava en mycket olika längd; några
omfatta blott tre eller fyra verser, några ända till ett par
hundra — det vanliga antalet är femton till tjugo. På
detta versmått äro de äldsta chansonerna avfattade, vid pass
femtio dikter. De yngre, som skrivits senare än 1100-talet,
äro däremot på tolvstavig vers, alexandrin, och denna
uppträder först i Pèlerinage de Charlemagne, varom strax skall
talas. Ungefär samtidigt, något före 1200, övergår
assonansen till helrim, och sedermera skrev man om de gamla
assonerande, dekasyllabiska dikterna till rimmade dikter på
alexandriner.
Författarne äro i de flesta fall okända, särskilt de äldre
dikternas. Chanson de Roland slutar väl i
Oxfordmanuskriptet med: ci falt la geste que Turoldus declinet. Men
hur det sista ordet skall översättas, vet man icke; snarare
anger det väl, att dikten avskrivits, än att den författats
av den för övrigt okände Turoldus. De, som föredrogo
dessa dikter, kallades på latin joculatores, gycklare, på
franska joglearer. Andra termer med ungefär samma
betydelse voro ménestreler och trouvèrer. Att skilja på
trouvèren-författaren och joglearen, som blott skulle hava
föredragit den förres dikt, låter sig knappt göra, ty detta är
att anlägga en allt för litterär synpunkt på denna diktning.
Någon litterär äganderätt fanns knappast. Kom en joglear
över en dikt, som en annan författat, använde han den
utan betänkande, ändrade om den, lade till verser och strök
andra. Var han själv författaren, höll han väl på sin dikt,
men icke av någon författarstolthet, utan av ekonomiska
skäl — att ensam kunna en dikt var ju en fördel, då det
gällde att vädja till publikens intresse och frikostighet.
Dikterna skrevos därför alls icke för att läsas, och de äldsta
manuskripten äro små böcker i duodes, som joglearen tydligen
burit i sin ränsel, då han var ute på sina färder till olika
marknader och pilgrimsorter.
Föredraget tyckes hava varit musikaliskt, och åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0185.html
