Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Chanson de geste - Franska chansons de geste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansatser till en gryende fransk patriotism. Men först i
Chanson de Roland framträder denna känsla fullt medveten.
Folkvandringen hade nu avstannat, franker och galloromaner
hade sammansmält till ett folk, som i motsats till de
germanska vandrarskarorna kände sambandet med det land,
som var deras. Det barbarfolk, som först känt sig äga ett
fosterland, var fransmännen, och i viss mening kan därför
Chanson de Roland sägas inleda Frankrikes historia. Det
var också med en föreläsning över Chanson de Roland, som
Gaston Paris efter det olyckliga kriget 1870 återupptog sin
undervisning.
Den patriotiska underströmningen i chanson de geste
sammanhänger därmed, att för 1100-talets fransman var en
chanson de geste icke dikt, utan historia. En krönika
kallades på latin gesta, och chanson de geste betyder
“historisk dikt“. När det blev klart, att så icke var, när
joglearerna själva började att uppfinna händelserna och icke låna
dem från folkets egen tradition av forntiden — så upphörde
också denna diktnings livskraft.
Den egenskap, som framför allt förhärligas, är naturligtvis
modet, både hos män och kvinnor, och Gautier har här
påpekat en sällsport karaktäristisk episod i dikten Aliscanz.
Guillaume har blivit slagen och flyr till Orange, som
försvaras av hans maka Guibourc. Saracenerna äro honom i
hälarna, och han ber att bli insläppt i staden, men Guibourc
låtsas tvivla om hans identitet — rösten behöver ju blott
likna Guillaumes. Först säger hon sig vilja pröva saken:
“där äro några olyckliga kristne, som hedningarna
tillfångatagit och vilja släpa bort. Är du verkligen Guillaume, så
befria dem.“ “Hon prövar mig hårt“, utropar den sårade,
utmattade greven, men störtar sig mot saracenerna och befriar
de kristne. Först efter detta kännes Guibourc vid sin make.
Men å den andra sidan har detta franska mod intet av de
homeriska hjältarnas humana ridderlighet. Motståndarne
tillerkännas inga goda egenskaper, de äro “förrädare“, snart
sagt djävlar, och segra de, sker det blott genom trollkonster
eller en övermakt, som i chansonerna nästan är grotesk.
De behandlas heller icke såsom jämnbördiga varelser, utan
såsom en lägre ras, vilken riddaren både hatar och föraktar,
och detta ehuru morerna, mot vilka de kristna kämpade,
voro både tappra och ridderliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
