Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Chanson de geste - Franska chansons de geste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället till riddare, som strida mot de otrogna, men som
varken fasta eller bära tagelskjorta.
Denna diktnings ålderdomliga karaktär framgår slutligen
av den breda plats, som här upplåtes åt vänskapen mellan
vapenbröder, och det ytterst obetydliga rum, som erotiken
intager. Samma fördelning återfinna vi ju ock hos Homeros.
Men här är fenomenet egendomligare. De äldsta chansonerna
äro ungefär samtidiga med den provençalska kärlekslyrikens
framträdande och föga yngre än romans bretons, i vilka
kärleken är den axel, kring vilken allt vrider sig. Men
även detta visar, att chansons de geste spegla en mera
primitiv tid, vila på en föregående diktning, som tillhör en
äldre period än den provençalska lyriken.
Chanson de geste hade en jämförelsevis kort blomstring.
Denna diktning började i slutet av 1000-talet, men redan
omkring år 1200 märka vi de första spåren av stilens
förfall. Till en del sammanhängde detta med övergången från
assonans och tiostavig vers till alexandrin och helrim. De
äldre dikterna skrevos nu om, men för att få ett rim
nödgades man ofta i fyra verser, ibland flere, spinna ut den
tanke, som originalet kunnat uttrycka i två. De yngre
sakna därför den fasta benbyggnaden i de äldre. Men mera
betydde det, att man avlägsnade sig från den folkliga
traditionen. För att tillfredsställa publikens behov av omväxling,
började joglearen att göra “historia“ på egen hand. Hade
en hjälte blivit populär, gav man honom en far, som utförde
ungefär samma bragder, vidare fick han söner och slutligen
mågar, som alla fortsatte familjetraditionerna. Men i
verkligheten blev ju detta en ständig upprepning av samma motiv
med ytterst få variationer, samma saracenstrider blott med
olika namn på hjältarne — ibland äro långa stycken helt
enkelt lånade från äldre chansoner — och man kan därför
förstå, att även marknadspubliken så småningom förlorade
intresset. Men därav får man ej draga den slutsatsen, att
joglearerna därigenom försvunno. Tvärtom var 1300-talet
snarare yrkets glansperiod. Redan på 1200-talet voro de så
talrika i Paris, att en gata, där de företrädesvis höllo till,
uppkallats efter dem, Rue aux Jugléeurs, och 1321 sammanslöto
de sig till ett gille med ännu bevarade statuter. Dylika
gillen förekommo ock i andra städer, och förordningar
utfärdades för deras verksamhet. Några dylika hava vi kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
