Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Chanson de geste - Franska chansons de geste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Beauvais. Kom en främmande joglear till staden och
ville sjunga på torget, skulle han betala tolv deniers, men
om han vägrade, ägde man rätt att taga “hans bok och
hans vielle“. På juldagen, påskdagen, pingstdagen och
andra helgdagar skulle en joglear föredraga chansons de geste
vid katedralen, ända till dess att mässan började, och vid
ett tillfälle betalade man fem sous till en joglear, som på
fettisdagen föredragit “des histoires des seigneurs anciens“.
Men som det tyckes hade de franska joglearerna redan på
1300-talet börjat kasta sig på andra ämnen, på satir, musik
o. s. v.
Ett yttre tecken på förfallet var, att chanson de geste
nu övergick till prosa. Såsom vi sedan skola se, hade
romans bretons här visat vägen, och antagligen följde redan
på 1300-talet muntliga prosaiska berättelser efter, som lånat
sitt innehåll från chansons de geste. De äldsta nedskrivna
äro från 1400-talet, och den äldsta tryckta, Fierabras,
utkom 1478. Sedan blevo de ytterst vanliga och utgåvos
såsom folkläsning i allt sämre och sämre redigerade
upplagor ända till 1700-talets slut. Sin renässans fingo de
först med den franska nyromantiken, då Paulin Paris 1832
utgav den första autentiska upplagan av en chanson de geste,
Berte aux grands pieds.
Men förfallsperiodens chanson de geste var icke utan all
litteraturhistorisk betydelse. Vi hava redan sett, huru
burlesken sökt att tränga in i denna diktart, och därvid är
särskilt en chanson av intresse. I Aliscanz förekommer en
halvt heroisk, halvt komisk gestalt, saracenen Rainouart,
som blivit kristen. Han har oerhörda krafter, och i striden
går han före Guillaume, beväpnad med en väldig klubba,
med vilken han dräper fienden. Åt honom är också en
särskild chanson egnad, Moniage Rainouart, om vilken jag
förut har talat. På gamla dagar har han blivit munk, men
fastedagarna passa honom icke: “Så ofta jag har lust, vill
jag äta kapun och vilt, och när mig lyster, så vill jag
sjunga“. Han ställer också till skandal i klostret, blir
utvisad därifrån, men slår ihjäl några otrogna och får komma
tillbaka. Med all sannolikhet var det med dylika figurer,
som joglearernas prosaiska berättelser rörde sig, och då
vi komma till den italienska renässansens chansondiktning,
möta vi där en dylik gestalt, jätten Morgante, såsom en av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
